Barns boende och växelvis boende

Kategori: Familjerätt,

barns boendeEnsam vårdnad om barnet
Om förälder har ensam vårdnad om barnet är det den föräldern som beslutar var barnet ska bo.

Gemensam vårdnad om barnet
Om föräldrarna, vilket är vanligast, har gemensam vårdnad kan domstol bestämma vem av föräldrarna som barnet ska bo hos. Att bo hos en förälder innebär att barnet normalt bor hos den föräldern.

Barnets bästa
Domstolen ska bestämma vad som är bäst för barnet. Vilket boende, hos mamman eller pappan, som är bäst för barnet?  För att avgöra detta brukar domstol införskaffa en utredning från sociala myndigheter. I utredningen brukar det förekomma hembesök hos respektive förälder, att man pratar med barnen och även pratar med referenspersoner såsom lärare, mentorer mfl.

Växelvis boende
Om barnet bor ungefär lika mycket hos sina föräldrar talar man om växelvis boende. För att det ska vara aktuellt krävs det också att detta är till barnets bästa. Det innebär att föräldrarna måste vara överens om att det är bra att barnen bor lika mycket hos dem. Därför är det mycket sällan som domstol dömer till växelvis boende om inte föräldrarna är överens.

För att ett växelvis och flexibelt boende ska fungera väl för barnen är det viktigt att föräldrarna samarbetar och kommunicerar väl med varandra. Det är också en stor fördel om föräldrarna bor relativt nära varandra så att barnen kan röra sig fritt mellan föräldrarna.

Barnets folkbokföring efter en separation

Kategori: Familjerätt, Rättsfall,

FlyttlådaDet är inte alltför sällan som frågan uppstår var barn som vid en separation bor växelvis hos föräldrarna ska vara folkbokförda. Enligt folkbokföringslagen ska en person vara folkbokförd på den fastighet där personen regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. Om en person kan anses bosatt på mer än en fastighet ska personen anses vara bosatt där han/hon har sitt egentliga hemvist. Av folkbokföringslagen framgår vidare att om ett barn som bor på två platser ska folkbokföras hos den av föräldrarna som de båda är överens om. Detta dock under förutsättning att föräldrarna har gemensam vårdnad och barnet bor ungefär lika mycket hos vardera vårdnadshavaren. Om vårdnadshavarna inte är överens om var barnen ska vara folkbokförda ska frågan prövas utifrån var barnet har sitt egentliga hemvist. Ett sådant beslut fattas i första hand av Skatteverket.

Av förarbetena framgår att om en av de bostäder som där barnet bor är den så kallade ursprungsbostaden, dvs. den fastighet där familjen bodde i före separationen, ska barnet anse vara bosatt där, om barnet tillbringar sin dygnsvila där mellan 40 och 60 procent av tiden. Om fördelningen av tid är en annan eller om ingen av föräldrarna längre bor kvar i ursprungsbostaden ska barnet vara folkbokfört där det oftast tillbringar sin dygnsvila. För det fall det inte finns en ursprungsbostad och barnet tillbringar lika mycket tid hos båda föräldrarna ska barnets bosättning prövas mot bakgrund av vissa faktorer.

När Skatteverket har fattat ett beslut om var barnet ska vara folkbokfört har båda vårdnadshavarna rätt att överklaga beslutet till Förvaltningsdomstol, i första hand till Förvaltningsrätten och i andra hand till Kammarrätten. Enligt folkbokföringslagen kan ett beslut avseende barnets folkbokföring även överklagas av en av vårdnadshavarna ensam. Den vårdnadshavare som ensam överklagar ett sådant beslut anses göra det för egen del, och därmed inte som företrädare för barnet. Frågan om var barnen ska vara folkbokförda anses ha stor betydelse för vårdandshavarna såväl av känslomässiga skäl som på grund av den betydelse som folkbokföringen har för rätten till olika bidrag. Vid bedömningen om var ett barn ska vara folkbokfört ska rätten utgå från de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för Skatteverkets beslut och göra en samlad bedömning av alla omständigheter.

Kammarrätten i Stockholm har nyligen prövat frågan om var barnen ska vara folkbokförda i fyra mål. Förvaltningsrätten har i samtliga fall ändrat Skatteverket beslut om var barnet skulle vara folkbokfört. Kammarrätten har i sin tur ändrat Förvaltningsrättens beslut och fastställt Skatteverkets beslut.

I det första målet hade barnet sin folkbokföring hos modern. Barnet bodde växelvis hos föräldrarna och hade därmed dubbelbosättning. Ingen av föräldrarna bodde kvar i ursprungsbostaden.  Kammarrätten ansåg att barnet ansågs bosatt där hon med hänsyn till samtliga omständigheter fick anses ha haft sin egentliga hemvist. Kammarrätten framförde att för det fall det inte finns någon ursprungsbostad och barnet tillbringar lika mycket tid hos båda föräldrarna ska barnet i första hand folkbokföras i den bostad som ligger närmast skola eller förskola.  Eftersom barnet i det målet hade närmast till sin förskola från moderns bostad ansågs moderns bostad utgöra barnets egentliga hemvist. Bostaden hade dessutom varit oförändrat för barnet under längst tid och barnet hade tidigare varit folkbokförd på den adressen. Barnet ansågs sammantaget ha sin egentliga hemvist hos modern och det var hos modern hon skulle vara folkbokförd.

I det andra målet hade barnet sin folkbokföring hos fadern. Barnet hade efter föräldrarnas separation, bott växelvis hos föräldrarna. Fadern bodde kvar i ursprungsbostaden och det var där barnet under tre år bodde varannan vecka. Barnet bodde därefter över tre månader endast hos modern. Därefter bodde barnet återigen varannan vecka i ursprungsbostaden. Då barnet hade bott hos modern under en period som översteg tre månader, bedömde Kammarätten att denna tid var så pass lång att barnets anknytning till ursprungsbostaden hade minskat i sådan grad att den inte längre ansågs utgöra barnets ursprungsbostad. Särskilt med beaktande av att det inte längre fanns en bostad som hade verkan som urspungsbostad och att barnets dagmamma fanns närmare moderns bostad, bedömde Kammarrätten att barnet hade sin egentliga hemvist i moderns bostad och skulle därför folkbokföras där.

I det tredje målet var barnet folkbokfört hos moden. Barnet bodde växelvis hos föräldrarna. Ingen av föräldrarna bodde kvar i urspungsbostaden. Eftersom det inte fanns någon ursprungsbostad och då barnet bodde lika mycket hos båda föräldrarna var frågan var barnet hade sin egentliga hemvist. Kammarrätten anförde då att barnet i första hand ska folkbokföras i den bostad som låg närmast skola eller förskola. Särskilt med beaktande att det inte fanns någon bostad som utgjorde barnets ursprungsbostad och då barnets förskola låg närmare faderns bostad, bedömde skatteverket att barnets egentliga hemvist var i faderns bostad.

I det sista målet var det fråga om två barn som var folkbokförda hos fadern. Barnet bodde tre dagar hos fadern i ursprungsbostaden och övriga fyra dagar hos modern. Modern menade att barnen bodde hos henne i större uträckning på lov och ledigheter, vilket fadern inte höll med om. Kammarrätten ansåg att modern inte hade visat att barnens anknytning till ursprungsbostaden hade minsklat i en sådan omfattning att den inte längre kunde anses ha verkan som ursprungsbostad. Eftersom faderns bostad hade verkan som ursprungsbostad bedömde Kammarrätten vid en samlad bedömning att barnen alltjämt skulle vara folkbokförda hos fadern.

Den slutsats som kan dras av de ovan redovisa målen är att om ett barn bor växelvis hos föräldrarna och där det finns en bostad som har verkan av urpungsbostad, anses barnet ha sin egentliga hemsvist i ursprungsbostaden och ska därmed folkbokföras där. För det fall barnet bor växelvis hos föräldrarna och det inte finns någon urspungbostad är det i första hand avståndet till skola eller förskola som är avgörande för var barnet ska folkbokföras. Andra faktorer som nämns i förarbetena som kan vara avgörande för var barnet ska folkbokföras om det inte finns en urspungsbostad är bland annat var barnet mestadels har sina fritidsaktiviteter och sitt sociala nätverk samt om bostäderna ligger i samma område som där barnet tidigare varit folkbokfört. Oavsett vilka omständigheter som föreligger ska det dock alltid göras en samlad bedömning av samtliga omständigheter vid bedömningen om var ett barn ska vara folkbokfört.

Umgängesrätt för annan än förälder

Kategori: Familjerätt,

umgängesrättNär två föräldrar inte sammanlever är utgångspunkten att deras barn ska ha rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Barnets bästa ska vara avgörande för frågan om omfattningen av umgänget och formerna för detta. Barnets vårdnadshavare har dock inte bara ett ansvar för att barnet ges möjlighet till en god kontakt med båda sina föräldrar utan har också ett ansvar för att barnets behov av umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Exempel på personer som barnet kan ha behov av att utöva umgänge med är mor-och farföräldrar, styvförälder och andra nära släktingar.

Många gånger kan barnets behov av att träffa mor-och farföräldrar tillgodoses genom att barnet i samband med umgänge med en förälder också träffar sina släktingar. Det förekommer dock att nära släktingar till barnet, utan rimlig anledning, utestängs från barnets liv av vårdnadshavaren. Detta är givetvis mycket ledsamt för mor-och farföräldrar som längtar efter sitt barnbarn men även för barnet som förlorar kontakten med en viktig person i deras liv. En fråga som då uppkommer är vilka möjligheter som exempelvis mor-och farföräldrarna har till att vidta rättsliga åtgärder för att få till stånd ett umgänge.

Någon möjlighet för släktingar att själva väcka talan i domstol rörande rätten till umgänge finns inte. Anledningen till detta är att det är mycket viktigt att ett barn inte utsätts för fler rättsprocesser än vad som är absolut nödvändigt. Istället är det upp till socialnämnden att föra sådan talan i domstol (6 kap. 15 a § föräldrabalken). Socialnämnden förutsätts kunna göra en objektiv bedömning om huruvida de nackdelar som en process medför för barnet uppväger de fördelar som ett umgänge kan innebära. Socialnämnden bör i första hand verka för en överenskommelse med barnets vårdnadshavare. Den som anser att det är till barnets bästa att ett umgänge dem emellan äger rum ska vända sig till socialtjänsten som får utreda barnets behov av att ett umgänge kommer till stånd. Den som ansökt om umgänge betraktas som part i ärendet och får rätt att få del av utredningen samt att närvara vid det nämndsammanträde vid vilket beslut om inledande av rättsprocess ska beslutas. Om nämnden fattar beslut att föra talan om umgänge blir socialnämnden samt barnets vårdnadshavare parter i en process i tingsrätten om barnets rätt till umgänge med en till barnet närstående. Ett beslut från socialnämnden att inte inleda en process i domstol går inte att överklaga.

Vårdnad om barn

Kategori: Familjerätt,

vårdnadPåstående om att moder saknade förtroende för pappan till ett barn eftersom han vid upprepade tillfällen utsatt modern för våld var inte tillräckligt för att modern skulle få ensam vårdnad. Mammans egna uppgifter inte tillräckligt för att visa att modern blivit utsatt för brott.

Svea Hovrätt konstaterar i en dom från den 3 november 2015 att gemensam vårdnad i många fall är bäst för barnet. Om en förälder saknar förtroende för andra föräldern eller att förälder utsatt den andre föräldern för våld/övergrepp kan det innebära att gemensam vårdnad är olämplig.

I det nu aktuella fallet ansågs båda föräldrarna var för sig vara lämpliga som vårdnadshavare. Barnet bodde hos mamman som ville ha ensam vårdnad eftersom hon menade att pappan vid ett flertal tillfällen utsatt mamman för brott.

Hovrätten ansåg att mammans rädsla för pappan var obefogad eftersom uppgifterna om pappans våld mot mamman endast var uppgifter som mamman berättade om. Det fanns inga andra uppgifter eller annan bevisning som kunde stödja mammans uppgifter om att hon blivit utsatt för våld.

Därför dömde hovrätten att vårdnaden om barnet skulle tillkomma föräldrarna gemensamt. Barnet skulle bo hos mamman och skulle ha regelbundet umgänge med pappan.

Vårdnadshavares skadeståndsskyldighet

Kategori: Familjerätt, Rättsfall,

pengarHögsta domstolen meddelade den 18 juni 2015 en vägledande dom i frågan om vårdnadshavares skadeståndsansvar med anledning av brott som begåtts av minderårig. Målet berörde det mycket uppmärksammade Instagram-målet i vilket två ungdomar dömdes för grovt förtal av mångtalet ungdomar efter att ha publicerat kränkande uppgifter på det sociala nätverket Instagram. Kränkningarna väckte stor ilska bland de drabbade och resulterade i att det utbröt upplopp på två gymnasieskolor i Göteborg. Sammanlagt ålades de två ungdomarna att betala skadestånd till 38 stycken målsäganden á 15 000 kronor, totalt 570 000 kronor.

Föräldrar är enligt 6 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken skyldiga att se till att lämpliga åtgärder vidtas i syfte att hindra barnen från att orsaka skada för annan. Från den 1 september 2010 är vårdnadshavare skyldiga att ersätta personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott och skada som uppstår på grund av att barnet utsätter annan för kränkning genom angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära (3. kap 5 § samt 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Tidigare inträdde endast skadeståndsansvar för vårdnadshavaren för det fall att denne genom vårdslöshet underlåtit att förhindra att barnen orsakat skadan. Lagändringen innebar därmed en skärpning av vårdnadshavarens ansvar för barnets handlingar. Vårdnadshavaren ska alltså inte längre kunna visas ha varit vårdslös utan har istället ett s.k. strikt ansvar. Målet och syftet med lagändringen var bland annat att åstadkomma tydligare föräldrareaktioner vid brottsliga beteenden och öka engagemanget från föräldrarna.

 

Förälderns ansvar är begränsat till ett belopp motsvarande en femtedel av det rådande prisbasbeloppet vid skadetillfället (prisbasbeloppet fastställs årligen och uppgår under 2015 till 44 500 kronor). Begränsningen gäller dock endast per skadehändelse vilket innebär att det vid flera skadehändelser, som i det s.k. Instagram-målet, kan resultera i att skadeståndskyldigheten för föräldern vida överstiger en femtedel av prisbasbeloppet.

 

Även om vårdnadshavarens skadeståndasvar är strikt finns det möjlighet att jämka skadeståndet. Jämkning innebär att summan sätts ned på grund av att det finns omständigheter som leder till att det skulle vara uppenbart oskäligt att utkräva det fulla beloppet. Jämkning kan innebära att beloppet sätts ned helt eller delvis. I Instagram-målet hävdade modern till en av de dömda ungdomarna, och som hade ensam vårdnad, att det fanns anledning till jämkning.  Barnet var vid gärningstillfället bosatt hos sin far efter att ha lämnat moderns hem på grund av konflikter rörande bland annat moderns regler i hemmet.  Modern hade utan framgång försökt få hem barnet igen och hade bland annat vänt sig till socialtjänsten för att få hjälp. Barnet kom hem först efter två månader och under denna tid begicks de brottsliga gärningarna. Högsta domstolen konstaterar att modern under de två månader som barnet bodde hos sin far visserligen haft begränsad möjlighet att utöva faktisk vårdnad och omsorg över barnet men framhåller att det finns en tillsynsplikt även om barnet inte huvudsakligen bor hos vårdnadshavaren. Det krävs enligt Högsta domstolen att vårdnadshavaren under en längre tid saknat möjlighet att vara delaktig i barnets liv och fostran. Högsta domstolen ansåg även att moderns försök att få hem barnet utgjorts av åtgärder som ligger inom ramen för vårdnadshavares tillsynsplikt. Modern ansågs därför inte ha vidtagit långtgående åtgärder för att förhindra barnets brottsliga gärningar. Sammantaget ansåg Högsta domstolen att grund för att jämka skadeståndet inte förelåg. Inte heller det faktum att det totala beloppet (132 000 kronor) som modern ålagts att betala uppgick till en mycket hög summa ansågs utgöra grund för jämkning. Högsta domstolen tog här särskild hänsyn till att det förtal som skett fått stor spridning och målsägaden ansågs ha ett påtagligt intresse av skadeståndet. *

 

Lagändringen 2010 ledde till många positiva reaktioner då det länge hade funnits krav på ett skärpt föräldraansvar.   Avgörande har dock lett till debatt då en del anser att lagstiftningens utformning inte är optimal. Detta eftersom det kan anses oproportionerligt att flera mindre allvarliga brott medför större ekonomiska konsekvenser för föräldern än om ungdomen begår en ytterst allvarlig gärning. En del menar också att avgörandet ställer alltför stora krav på föräldrar som gör så gott de kan för att hantera barnens agerande men inte lyckas. Andra välkomnar att Högsta domstolen tydligt markerat att ansvaret för vårdnadshavaren är långtgående och att det krävs stora insatser från föräldern för att undgå betalningsansvar. Vad tycker Du?

 

* Ett justitieråd var skiljaktig och ansåg att modern hade saknat möjlighet till tillsyn och även gjort sådana ansträngningar att få hem dottern att det fanns grund för att jämka beloppet.

 

Ebba G.

Barnets behov – Vad är viktigast?

Kategori: Familjerätt, Rättsfall,

VårdnadFrågor om vårdnad, boende och umgänge ska alltid avgöras utifrån vad som är bäst för barnet. Vid en sådan bedömning ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet far illa samt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Att särskild hänsyn ska tas till barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna innebär att domstolen ska göra en bedömning av bland annat vem av föräldrarna som i fortsättningen bäst kan främja barnets umgänge med den andra föräldern.

Barnets behov av en nära och god relation till båda föräldrarna ska vägas mot barnets behov av kontinuitet och stabilitet i sin tillvaro – den så kallade kontinuitetsprincipen. Kontinuitetsprincipen bygger på tanken att en överflyttning av ett barn till en ny främmande miljö kan vara till skada för barnets utveckling och att barnet därför inte i onödan ska tvingas att flytta.

Vad är då viktigast – barnets behov av en nära och god relation med båda föräldrarna eller barnets behov av kontinuitet och stabilitet i sin tillvaro?

I ett nyligen avgjort mål av Göta Hovrätt (T 199-14) var omständigheterna sådana att barnet som vid tillfället var fyra år hade sedan födseln bott hos modern som hade ensam vårdnad om barnet. Av vårdnadsutredningen i målet framgick att fadern hade utestängts från en stor del av barnets liv på grund av den konflikt som fanns mellan föräldrarna. Utredarna kom även fram till att barnet i större omfattning skulle få tillgång till modern om fadern var vårdnadshavare än om förhållandena var de motsatta. Trots moderns bristande förmåga i olika avseenden, hänvisade utredarna till kontinuitetsprincipen och ansåg att modern bör ha ensam vårdnad om barnet. Tingsrätten, som också fäste vikt vid barnets behov av kontinuitet och stabilitet i tillvaron, bedömde att det var mest förenligt med barnets bästa att modern även fortsättningsvis skulle ha ensam vårdnad.

Göta Hovrätt gjorde dock en annan bedömning och anförde följande. De omställningsproblem m.m. som en överflyttning av barnet för med sig kan vara ett pris som är värt att betala för att få till stånd en fungerande relation mellan barnet och båda föräldrarna. Detta gäller inte minst i ett längre perspektiv. Domstolen anförde vidare att ett alltför stort hänsynstagande till kontinuiteten kan medföra att barnets möjlighet till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar begränsas på ett för barnet negativt sätt. Detta talade enligt hovrätten för att större vikt borde fästas vid barnets behov av en nära och god relation med båda föräldrarna än vid kontinuitetsprincipen. Mot bakgrund av omständigheterna i målet bedömde hovrätten att fadern ansågs ha större förmåga än modern att tillgodose barnets behov av en god och nära relation med den andre föräldern. Fadern tillerkändes därför ensam vårdanad om barnet.

Sammantaget kan sägas att större vikt bör fästas vid barnets behov av en nära och god relation med båda föräldrarna än vid kontinuitetsprincipen. Detta behöver emellertid inte betyda att principen alltid måste ge vika då det ska göras en helhetsbedömning av omständigheterna i varje enskilt fall med fokus på barnets bästa.

Vad gäller om barnets pass när föräldrarna är skilda?

Kategori: Familjerätt, Rättsfall,

Vad gäller om barnets pass när föräldrarna är skilda?Har den ena föräldern ensam vårdnad om barnet ska passet vara hos den föräldern.

Har föräldrarna gemensam vårdnad och är barnet stadigvarande boende hos den ena föräldern ska passet förvaras hos den så kallade boendeföräldern; där barnet bor mest.

Om barnet bor lika mycket hos föräldrarna bör passet förvaras där barnet är folkbokfört.

En fråga som ofta uppkommer är om den förälder som inte förvarar passet kan vid domstol kräva att få ut passet vid umgänge med barnet från den föräldern som har hand om passet.

Det finns en dom från 2001 där domstolen ( Göteborgs tingsrätt) bestämde att den förälder som
hade om hand om passet skulle ge ut det till den andre föräldern två veckor före lov och storhelger
om den andre föräldern ville ha passet.

Däremot finns det ett annat avgörande från Skånska hovrätten som säger att domstol inte kan tvinga
en förälder att ansöka om utfärdande av pass till barn.

Det finns alltså inte några säkra svar att ge.

Vårdnadsöverflytt – vad innebär det?

Kategori: Familjerätt,

När ett barn varit placerat i samma familjehem under tre år, skall socialnämnden enligt bestämmelserna i Föräldrabalken 6 kap. 8 §, särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna.

Målet med en familjehemsplacering är att barnet skall kunna återvända till de biologiska föräldrarna, men i vissa fall är inte en återförening möjlig. Somliga föräldrars förmåga att ta hand om barnet förändras inte över tid. Det kan också handla om situationer där barnet blivit placerad i familjehemmet i väldigt ung ålder, och växt upp i familjehemmet. Under en längre familjehemsplacering kan en stark anknytning byggas upp mellan barnet och familjehemsföräldrarna vilket i sin tur kan innebära att det bästa för barnet är att få stanna kvar hos familjehemmet under resten av sin uppväxt. Då kan en vårdnadsöverflytt bli aktuell.

Domstolen skall vid ett yrkande om vårdnadsöverflytt överväga huruvida det är uppenbart bäst för barnet om vårdnadsöverflytt sker. Vid denna bedömning skall rätten beakta såväl barnets anknytning till familjehemmet som barnets anknytning till sina biologiska föräldrar. I de fall då de biologiska föräldrarna håller en god kontakt med sitt barn under det att barnet vistas i annat hem kan vårdnadsöverflytt inte komma i fråga. En vårdnadsöverflytt skall endast bli aktuell när en återförening inte kan komma till stånd trots långvariga och omfattande insatser. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att ett barn som rotat sig i ett familjehem blir uppryckta från en miljö där de funnit sig till rätta och känner en större samhörighet och känslomässig förankring än i det biologiska hemmet.

Lunds tingsrätt har i en dom meddelad i maj 2014 avslagit socialnämndens ansökan om vårdnadsöverflytt. Målet rörde sig om en fjortonårig flicka som varit familjehemsplacerad sedan hon var två år. Flickan hade ett regelbundet, men begränsat umgänge, med den biologiska modern. Rätten ansåg att frågan om överflyttning av vårdnaden tagits upp i ett sent skede i förhållande till när omhändertagandet gjordes. Rätten ansåg också att vårdnadsfrågan troligtvis var av mindre vikt för flickan nu när hon fyllt fjorton år och hennes egna val får allt större betydelse. Risken att flickan skulle tappa kontakten med den biologiska familjen togs också upp i domskälen. Sammanfattningsvis ansåg tingsrätten inte att det var uppenbart bäst för flickan att vårdnaden flyttades till familjehemmet. Ordföranden i tingsrätten var emellertid skiljaktig, och ansåg att vårdnaden skulle flyttas över.

Målet avgjordes i Hovrätten över Skåne och Blekinge i februari 2015. Hovrätten anförde att den biologiska modern klart uttryckt att dottern skulle bo i familjehemmet, oavsett hur vårdnaden såg ut. Med anledning av den inställningen ansåg inte hovrätten att det fanns någon risk för att flickan skulle ryckas upp från sitt familjehem även om vårdnaden inte överflyttades till familjehemmet. Att de biologiska föräldrarna haft vårdnaden om flickan under de tolv år hon varit familjehemsplacerad verkade inte heller ha medfört några praktiska svårigheter av betydelse. Även hovrätten tog upp att det fanns en risk att kontakten med de biologiska föräldrarna skulle försämras för det fall vårdnaden flyttades över. Tingsrättens dom skulle därför stå fast.

Källa: Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom av den 12 februari 2015 i mål nr T 1864-14. vårdnadsöverflyttning

Familjehemsplacering – vårdnad

Kategori: Familjerätt, Socialrätt,

hus”Förälder kan förlora vårdnaden om sitt barn om barnet bott länge i ett familjehem. Vårdnaden kan då flyttas över till familjehemsföräldrarna. Dessa frågor prövas av allmän domstol.

Lunds tingsrätt prövade ett sådant mål där Eslövs kommun begärt att vårdnad skulle flyttas över till en särskild vårdnadshavare.
Varken tings- eller hovrätt ansåg att vårdnaden om en 14-årig flicka skulle flyttas över till familjehemmet. Flickan, som själv var positiv till att vårdnaden skulle flyttas över, hade bott i familjehemmet sedan hon var två år och det fanns inga planer på att hon skulle bo hos sin biologiska mamma. Det var den biologiska mamman också införstådd med. Domstolarna ansåg dock att risken för att flickan skulle förlora sin kontakt med sin mamma vid en överflyttning som stor. Det hade heller inte inneburit några problem att mamman hade haft del i vårdnaden. Med hänvisning till att flickan tyckte om att träffa sin mamma ansåg hovrätten också att det förhållandet att mamman sagt att hon inte ville träffa flickan om hon blev av med vårdnaden, inte skulle tolkas som om mammans intresse för flickan var lågt.

Vid tingsrätten ansåg en av domarna att det skulle ske en överflytt av vårdnaden. I hovrätten var alla domarna eniga om att det inte skulle ske.”

Överflyttning av barn enligt Haagkonventionen

Kategori: Familjerätt, Rättsfall,

HaagkonventionenI vår allt mer globaliserade värld blir det mer vanligt att barn har föräldrar av olika nationaliteter och bakgrunder, samt till följd därav, att barn förs bort till ett annat land av en av föräldrarna. Då kan Haagkonventionen tillämpas, om barnet har förts till ett land som tillträtt Haagkonventionen. Syftet med konventionen är att barnet skall återföras till det land barnet bodde i före bortförandet. Den kvarvarande föräldern skall anmäla försvinnandet inom ett år och en förhandling skall hållas inom 6 veckor. Handläggningen tar dock många gånger betydligt längre tid än så.

Haagkonventionen är giltig i förhållande till Sverige i drygt åttio länder. Sverige tillträdde konventionen år 1989 och den har också förts in i svensk lag. För det fall ett barn förs till ett land som inte tillträtt Haagkonventionen är det betydligt svårare att återföra barnet till ursprungslandet.

Stockholms tingsrätt har i ett ärende om överflyttning av barn beslutat att två barn, födda och uppvuxna i Kroatien, skall återföras till Kroatien. Föräldrarna var tillsammans bosatta i Kroatien och hade två gemensamma barn. De separerade år 2010. I april 2014 fördes barnen av modern till Sverige, där de sedan bodde tillsammans med modern, moderns make och två äldre halvsyskon. Fadern var fortsatt boende i Kroatien. Domstolar i Kroatien hade tidigare beslutat att barnen skulle vara boende hos modern samt ha umgänge med fadern. Innan modern åkte med barnen till Sverige väckte modern talan i Kroatien om att barnen skulle vara boende med henne i Sverige. Fadern bestred yrkandet och yrkade å sin sida att barnen skulle vara bosatta hos honom. När ärendet om överflytt av barn var aktuellt i Stockholms tingsrätt hade den kroatiska domstolen ännu inte fattat något beslut i de aktuella frågorna.

Med anledning av att modern tog barnen till Sverige yrkade fadern i Stockholms tingsrätt att barnen skulle återföras till honom i Kroatien. Modern bestred detta, och menade att det förelåg hinder för överflyttning av barnen. Modern ansåg att en överflyttning riskerade att skada barnens hälsa, såväl kroppsligt som själsligt. Hon tyckte vidare att fadern var olämplig som umgängesförälder och menade att barnen var rädda för honom. Modern uttryckte även att barnens vilja var att stanna i Sverige.

Tingsrätten ansåg att det vid en sammantagen bedömning inte var visat att det fanns en allvarlig risk för att en överflyttning av barnen skulle skada barnen, eller försätta dem i en situation som inte var godtagbar. Barnen ansågs inte ha nått en sådan ålder eller mognad att deras vilja skulle ha någon avgörande betydelse vid prövningen. Yrkandet om överflyttning vann således bifall.

Modern överklagade beslutet till Svea hovrätt. Svea hovrätt konstaterade i januari 2015 att de gjorde samma bedömning som tingsrätten i fråga om verkställighet skulle vägras. Sedan tingsrättens beslut hade fadern dessutom fått interimistiskt ensam vårdnad om barnen i Kroatien, vilket ytterligare talade mot att hinder mot verkställighet förelåg. Hovrätten beslutade således att barnen skulle överflyttas till fadern senast den 1 februari 2015, se Svea hovrätts beslut den 9 januari 2015 i mål nr ÖÄ 8701-14.