Månadens medarbetare augusti 2017

Kategori: Övrigt,

Thea tillverkar glass till morgondagens fikaThea Palmqvist. Dessa ord tycker vi medarbetare beskriver henne bäst. Sprudlande, snabb, kompetent, P. jur. hc (honorore causa), professionell, gudomlig matlagare, alltid glad, hjälpsam, spexig, redig, ambitiös, gourmand, spännande, äventyrlig.

Månadens anställd

Kategori: Lagerlöfs Advokatbyrå, Övrigt,

ebbaEbba Gerleman. Dessa ord tycker vi medarbetare beskriver henne bäst. ”Du är bäst”, eftertänksam, tyst, smart, lägenhetssökande, bestämd, Bridezilla, katter, kött, kärlek, rolig, ärlig, klok, stabil, härlig, lojal, intelligent och varm person.

Var går gränsen mellan avlägsnande och omhändertagande?

Kategori: Övrigt,

polisAvvisande innebär att någon hindras att ta sig in eller förbi något, avlägsnande innebär att någon flyttas bort från något och omhändertagande innebär att någon flyttas till t. ex. en polisstation.

Med stöd av 13 c § PL kan polisen, utan individuell prövning, avvisa eller avlägsna personer i en folksamling som stör den allmänna ordningen, såvitt det inte rör sig om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Det är viktigt att ett avlägsnande i enlighet med bestämmelsen inte övergår i ett omhändertagande i rättsligt hänseende. Behovs- och proportionalitetsprinciperna i 8 § PL får stor betydelse för tillämpningen av paragrafen.

I förarbetena till PL sägs att ett avlägsnande innebär att någon förs bort från den plats där han befinner sig, t. ex. ut från ett nöjesfält eller bort från en idrottsplats. Om det är frågan om annat än en kortare sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp som inte är helt kortvarigt torde åtgärden vara att betrakta som ett omhändertagande. Justitieutskottet menade att om man flyttar någon mer än en helt kort sträcka kan det ses som ett omhändertagande istället för ett avlägsnande. Det förutsätts att ett avlägsnande är en klart mindre ingripande åtgärd än ett omhändertagande. JO menar att det inte går att ange någon exakt gräns mellan omhändertagande och avlägsnande, det är ingripandets varaktighet och sträckans längd som tillsammans avgör om ingripandet har karaktär av avlägsnande eller omhändertagande. JO har anslutit sig till uppfattningen att det i enstaka fall kan vara acceptabelt att avlägsna människor ett par kilometer bort. Kör man människor längre bort än så blir det fråga om omhändertagande, liksom om man kör människor hem till bostaden.

Syftet med ett avlägsnande enligt 13 c § är begränsat till att upprätthålla ordningen på platsen varifrån avlägsnandet sker, det får inte syfta till att hindra uppkomsten av andra ordningsstörningar.

JO har tittat på två fall av föregivna avlägsnanden och i båda fallen bedömt att det rört sig om olagliga omhändertaganden. I det första hade demonstranter förts bort mellan 11 och 29 km från platsen för ordningsstörningen och i det andra fallet mellan 16 och 25 km. I båda fallen har polisen använt bussar.

Angående rättsläget vid intrång i livsmedelsbutiker etc.

Kategori: Övrigt,

LivsmedelVilka rättsliga möjligheter har en butiksägare/butikspersonal att hindra någon enskild från att komma in i butiken alternativt att föra ut någon ur en butik p.g.a. att denne beter sig dåligt eller om vederbörande tidigare blivit gripen för snatteri eller stöld?

Enligt nu gällande rätt finns inte någon möjlighet att vid straffansvar utestänga personer från bl.a. butiker. Frågan om det bör införas en möjlighet att vid straffansvar stänga ute personer från butikslokaler och andra liknande platser dit allmänheten har tillträde har övervägts vid flera tillfällen, senast som en del i egendomsskyddsutredningens betänkande ”stärkt straffrättsligt skydd för egendom” SOU 2013:85. Egendomsskyddsutredningen föreslår inte att någon ny lag om tillträdesförbud till butiker ska införas. Betänkandet är i skrivandes stund ute på remiss hos ett flertal remissinstanser, bl.a. Polismyndigheten i region syd för yttrande. I betänkandet finns en utmärkt genomgång av gällande rättsläge. Detta kan sammanfattas enligt följande.

En förutsättning för brottet olaga intrång (4 kap 6 § Brottsbalken) är att det inte rör sig om allmän plats. Med allmän plats i straffrättsligt hänseende menas ”varje plats inomhus eller utomhus som är upplåten för eller frekventeras av allmänheten”. En butikslokal anses vara allmän plats under den tid som butiken  håller öppet (SOU 2013:85 sid 336). En butiksägare har visserligen i egenskap av ägare till butiken rätt att bestämma om en viss person får komma in i butiken eller inte under förutsättning att butiksägaren inte gör sig skyldig till brottet olaga diskriminering enligt 16 kap 9 § Brottsbalken (genom att t.ex. stänga ute personer på grund av etniskt/ nationellt ursprung, ras, hudfärg, trosbekännelse eller sexuell läggning). Utifrån gällande lagstiftning finns emellertid inga möjligheter till straffrättsliga sanktioner om tillträde ändå sker (SOU 2013:85 sid 360).

Polis (och även ordningsvakt) har visserligen enligt 13 § och 29 § polislagen (1984:387)  möjlighet att avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna liksom vid brott eller fara för brott, men att inte följa ett förbud att gå in i/ vistas i en butik är som ovan nämnts inte något brott. Enbart att inte följa ett sådant förbud är inte heller i sig att betrakta som ordningsstörande beteende utan ytterligare faktorer krävs härför. Någon möjlighet att ingripa med stöd av dessa lagrum finns därför vanligtvis inte.

När brott begås finns rätt för envar att ingripa enligt 24 kap 7 § BrB (s.k. envarsgripande). Det är vanligt förekommande vid t.ex. snatteri och andra tillgreppsbrott. Gripandet görs i dessa fall vanligtvis av butikskontrollant eller väktare, men ibland även av butikspersonal. En polisman ska alltid ta ställning till ett envarsgripande. Eftersom det inte är något brott att vägra lyda tillsägelse att inte gå in i en butik alternativt vägra lämna butiken på tillsägelse är inte envarsgripande möjligt i dessa fall.

Värt att märka är att försök till tillgreppsbrott endast är kriminaliserat såvitt avser stöld och grov stöld. Däremot är inte försök till ringa tillgreppsbrott kriminaliserat. Stöldbrottet anses inte fullbordat förrän gärningsmannen har passerat en kassalinje eller någon annan motsvarande plats eller gått ut ur butiken utan att betala.  Detta innebär att det inte finns någon möjlighet att ingripa mot personer som tidigare har begått tillgreppsbrott förrän personen ifråga gjort sig skyldig till ett nytt fullbordat tillgrepp, såvida det inte är uppenbart att det tillgripna har ett värde som överstiger gränsvärdet för den ringa formen av stöld (SOU 2013:85 sid 360). Man måste med andra ord vanligtvis invänta att ett nytt tillgreppsbrott har begåtts för att kunna ingripa.

Skulle personerna mot förmodan emellertid ha med sig sådana särskilda verktyg som tyder på brottslig avsikt att tillgripa något, t.ex. tänger för att klippa bort larm eller kassar som är särskilt preparerade så att eventuellt larm inte ska fungera när personen går igenom en larmbåde anses emellertid i praxis brottet som försök till stöld oavsett värdet på det som gärningsmannen eventuellt har hunnit tillgripa och i dessa fall finns då alltså möjlighet att ingripa på ett tidigare stadium (SOU 2013:85).

Egendomsskyddsutredningen nämner i betänkandet som exempel på praktiska arrangemang som näringsidkare kan vidta för att utestänga vissa kunder och det nämns bevakning av entrén eller att helt sonika välja att ha butiken låst och endast släppa in vissa kunder (SOU 2013:85 sid 337). Frågan är då om butiksägaren/ personalen t.ex. rent handgripligen kan ställa sig i vägen och på så vis ”blockera” ingången för den som vägrar följa en muntlig uppmaning att inte gå in i butiken. Ett sådant handlande kan inte rekommenderas. Bortsett från att agerandet ifråga rent faktiskt kan innebära att butiksägaren/motsvarande utsätter sig själv för risk att bli skadad så tyder uttalanden i rättspraxis på att agerandet kan innebära att butiksägaren själv gör sig skyldig till brottet ofredande. I Norstedts kommentar till 4 kap 7 § BrB (ofredande) nämns att fallet att en person hindrar en annan person från att komma fram eller att ta man tar personen ifråga under armen för att förmå honom/ henne att följa med som exempel på sådant handlande som är kriminaliserat som ofredande.

Sammanfattningsvis är möjligheterna att ingripa i aktuella situationer små av ovan beskrivna anledningar.

Jur kand John Jörgensen

Polismyndighetens rätt att behandla personuppgifter i samband med fotbollsmatcher.

Kategori: Övrigt,

polisSom Malmöbo klappar ditt hjärta med all sannolikhet för MFF. Hjärtat klappar kanske inte lika ihärdigt vid tanke på att polisen kan komma att behandla dina personuppgifter i samband med att du vill se ditt favoritlag. Frågan har kanske dykt upp om vilken rätt polisen har att behandla dina personuppgifter i samband med dylika fotbollsmatcher. Nedan följer den reglering som polisen stödjer sig på för att behandla personuppgifter.

LAG OM TILLTRÄDESFÖRBUD VID IDROTTSARRANGEMANG

1 §

Enligt denna lag får en person förbjudas att få tillträde till och vistas på inhägnad plats huvudsakligen avsedd för idrottsutövning när idrottsarrangemang anordnas på platsen av en idrottsorganisation (tillträdesförbud). Det gäller även om allmänheten har tillträde till platsen.

Tillträdesförbud får inte avse den som är under femton år.

2 §

En person kan få tillträdesförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att han eller hon kommer att begå brott under idrottsarrangemang som avses i 1 § och brottet är ägnat att störa ordningen eller säkerheten där.

Vid bedömningen av om det finns en sådan risk ska det särskilt beaktas om personen tidigare har begått ett sådant brott under eller annars i samband med idrottsarrangemang som avses i 1 §. Brott som personen har begått före femton års ålder får inte beaktas.

Prop. 2004/05:77 s. 59 ff.

Brottet ska vara sådant att det är ägnat att störa ordningen eller säkerheten under idrottsarrangemanget. Detta innebär att det är brottstypen som sådan som ska vara ägnat att störa under arrangemanget. De brott som kan komma i fråga är dels sådana som riktar sig mot den verksamhet som bedrivs på platsen, dels sådana som avser övergrepp av olika slag på enskilda. I första hand torde det röra sig om vissa brott enligt 16 och 17 kap. brottsbalken om brott mot allmän ordning och brott mot allmän verksamhet, m.m. och brott mot liv, hälsa, frihet och frid enligt 3 och 4 kap. brottsbalken samt skadegörelsebrott och vissa allmänfarliga brott enligt 12 och 13 kap. brottsbalken. Dessutom bör en risk för vissa andra brott kunna grunda tillträdesförbud. Exempelvis torde vissa brott mot ordningslagen kunna omfattas av denna kategori. Det gäller t.ex. användning av pyrotekniska varor utan tillstånd på läktaren eller inkastning av sådana föremål på spelarplanen i den mån det inte är straffbart redan enligt ovan angivna bestämmelser i brottsbalken.

Brotten kan också annars ha begåtts i samband med idrottsarrangemanget på den inhägnade idrottsplatsen. Brottet skulle ha varit ägnat att störa den ordningen eller säkerheten under arrangemanget om det i stället begåtts där. Även en situation där sådana brott begåtts på väg till eller från platsen, t.ex. på tåg eller på gatan, under den tid då en stor del av åskådarna varit på väg till eller från arrangemanget bör beaktas. Det samma bör gälla när t.ex. två fotbollslag ska mötas i en match på kvällen och lagens supportergrupper slåss tidigare under matchdagen i stadens centrum eller i en annan del av staden.

 POLISLAGEN

13 §

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

POLISDATALAGEN

PDL 2 kap 7 § Primärt ändamål

Personuppgifter får behandlas om det behövs för att

  1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet,
  2. utreda eller beivra brott, eller
  3. fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden

PDL 2 kap. 8 § Sekundärt ändamål

Tillhandahålla uppgifter till annan myndighet.

Prop. 2009/10:85 s. 307 första stycket fjärde meningen

Lagen är inte tillämplig på annan verksamhet som polisen bedriver, t.ex. hjälpande verksamhet eller verksamhet för att upprätthålla ordning och säkerhet utan anknytning till brottsbekämpande verksamhet. För sådan verksamhet tillämpas PUL.

PERSONUPPGIFTSLAGEN

PUL 5 a §

Strukturerad behandling = register

PUL 10 §

  1. nödvändigt för en arbetsuppgift av allmänt intresse ska kunna utföras
  2. nödvändigt för att utföra arbetsuppgift i samband med myndighetsutövning

Slutsats

Det finns möjlighet att behandla personuppgifter grundade på PL 13 § med stöd av PUL då det både är av allmänt intresse och för att kunna utföra arbetsuppgift i samband med myndighetsutövning vid fotbollsmatcher för att förhindra ordningsstörande personer att komma in på dylika matcher. En uppgiftsbehandling ska, i enlighet med bestämmelserna i PUL, anmälas till den av polismyndigheten personuppgiftsansvarig för godkännande.

/John

Camping i Malmö stad

Kategori: Övrigt,

Under en längre tid har det pågått camping på såväl offentlig plats som på privat egendom i Malmö. Camparna är företrädesvis EU-migranter av romskt ursprung som kommer från de fattigare delarna av Europa där romerna är marginaliserade. Marginaliseringen innebär att romerna i sina hemländer har svårigheter att försörja sig och av den anledningen kommer romerna bland annat till Sverige på turistvisum för att försörja sig, då främst genom att tigga.

Campingen i Malmö har inneburit en seglivad debatt där stadens invånare är uppdelade i två läger, dels de invånare som vill tillåta campingen dels de invånare som vill förhindra campingen. Mellan dessa två läger står stadens politiker och poliser. Nedan följer min analys av situationen.

Camping på allmän plats

 Enligt Malmös lokala ordningsstadga krävs det tillstånd från polismyndigheten för att campa inom andra områden än Sibbarps badpark. Malmö stads parker och allmänningar är enligt detaljplaneringen upplåtna som offentliga platser. Därmed är bestämmelserna i ordningslagen om allmän ordning och säkerhet tillämpliga på en camping som äger rum på dessa platser. Polismyndigheten får efter tillsägelse och beslut av polisområdeschef förelägga en campare att vidta åtgärd för rättelse. Grunden är att offentlig plats tas i anspråk på ett sådant sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen upplåtits för eller vad som är allmänt vedertaget. En campare ska efter tillsägelse från polismyndigheten ges den tid det kan åtgå för att själv vidta rättelse. Därefter får polismyndigheten utan krav på skriftlig delgivning förelägga camparen att inom viss tid vidta rättelse. I och med att bestämmelserna inte föreskriver något krav på att föreläggandet ska delges den enskilde är det inte heller krav på att camparen ska vara identifierad för att föreläggande ska utfärdas. Föreläggandet får sättas ut med vite eller som påföljd för underlåtenhet att följa föreläggandet med att rättelse kan komma att ske på den försumliges bekostnad genom polismyndighetens försorg. Ett vite är enligt mitt förmenande oskäligt dels pga. den situation som camparen befinner sig i, dels pga. utsikten om att driva in ett vite är synnerligen liten.

Polismyndighetens föreläggande om att en campare ska vidta rättelse ska vägas mot polislagens behovs- och proportionalitetsprinciper. Även om en camping på offentlig plats kräver tillstånd ska ett föreläggande om rättelse vägas mot att camparen står utan boende. Det kan även förekomma nyansskillnader i användandet av offentlig plats dvs. är det lika angeläget att en camping som företas i ett otillgängligt buskage upphör i jämförelse med en camping som företas på en öppen allmänning, såsom en gräsmatta, där allmänheten frekvent befinner sig? Även om en camping sker på en otillgänglig plats kan det förekomma faktorer av sanitära olägenheter och nedskräpning som är av betydelse för huruvida en camping ska få äga rum på dessa otillgängliga platser.  Dylika situationer är dock en angelägenhet som faller på Malmö stad att åtgärda. Jag anser dock att en lagföring med penningböter för nedskräpning är verkningslöst eftersom utsikten att driva in penningböterna är synnerligen små och grunden till nedskräpningen åtgärdas inte genom böter.

Vid ett föreläggande om rättelse finns ett utbrett samarbete mellan Polisområde Malmö och Malmö stad som möjliggör att Malmö stad kan vara polismyndigheten behjälplig att packa samman eventuell campingutrustning som en campare inte gör anspråk på dels för att camparen inte vill ha sin utrustning dels för att camparen inte har kännedom om vem utrustningen tillhör. Enligt mitt förmenande vore det dock oskäligt att polismyndigheten förverkar campingutrustning för att förebygga fortsatt överträdelse. Således har polismyndigheten en skyldighet att förvara den omhändertagna campingutrustningen. En fråga som uppstår i en dylik situation är hur länge polismyndigheten ska förvara campingutrustningen och till vem utrustningen lämnas ut om den rättmätiga ägarens identitet inte är fastställd? Problemet kan lösas genom en kungörelse på polismyndighetens allmänna anslagstavla och om ingen ger sig tillkänna förverkas den omhändertagna campingutrustningen av polismyndigheten.

En pragmatisk lösning, som jag dock avråder ifrån, är att polismyndigheten betraktar campingutrustningen som hittegods och omhändertar utrustningen med stöd av bestämmelserna i lagen om hittegods. Ett dylikt förfarande är inte förenligt med ändamålsprincipen i polislagen.  Om Malmö stad anser att camping på offentlig plats ska upphöra ges det varken i ordningslagen eller i lagen om betalningsföreläggande och handräckning utrymme för Malmö stad att begära handräckning av polismyndigheten för att förhindra en camping. Malmö stad måste ansöka om särskild handräckning hos Kronofogdemyndigheten som vid behov begär biträde av polismyndigheten för att avhysa en campare från platsen.

Malmö stad har en möjlighet att hos Kronofogdemyndigheten ansöka om särskild handräckning avseende ett åläggande att en campare ska vidta rättelse, dvs. upphöra med campingen. Grunden är att offentlig plats används på ett sådant sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen upplåtits för eller vad som är allmänt vedertaget.

Kronofogdemyndigheten kan verkställa en särskild handräckning mot en identifierad och en oidentifierad campare. Kronofogdemyndigheten kan identifiera en campare genom att begära ut uppgiften från polismyndigheten. Avgörande för om polismyndigheten ska kunna lämna ut en uppgift är dels att uppgiften är förvarade hos myndigheten dels att ett utlämnade inte hindras pga. bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen. I en situation där Kronofogdemyndigheten inte kan identifiera en campare har Kronofogdemyndigheten en möjlighet att genom anslag delge en campare i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen. Därefter kan Kronofogdemyndigheten montera ner campingutrustningen.

Camping på privat fastighet

I motsats till polismyndighetens bedömning anser jag att campingen på kvarteret Brännaren i Malmö inte utgör ett olaga intrång i enlighet med bestämmelserna i brottsbalken. Grunden för mitt ställningstagande är att en camping på en fastighet som inte är upptagen som offentlig plats i detaljplanering är att betrakta som egenmäktigt förfarande om camping bedrivs utöver de enstaka dagar som allemansrätten medger och om det innebär en besittningsrubbning för fastighetsägaren.

Polismyndigheten kan med stöd av bestämmelserna i polislagen avvisa eller avlägsna en campare för att avvärja en straffbelagd handling. Om polismyndighetens avsikt är att upprätta en anmälan ska identifiering ske i samband med avvisandet, avlägsnandet eller gripandet av camparen. Om camparen inte är närvarande vid polismyndighetens insats kan polismyndigheten ta campingutrustningen i beslag om det kan antas ha betydelse för utredningen av brottet. I övriga fall har polismyndigheten inte stöd i lagstiftningen att återställa en rubbad besittning dvs. polismyndigheten kan inte ta bort campingutrustningen eftersom det är en uppgift som faller på Kronofogdemyndigheten och sker efter att fastighetsägaren har ansökt om särskild handräckning. För att Kronofogdemyndigheten i sin tur ska kunna utföra en handräckning krävs att camparen är identifierad. Om Kronofogdemyndigheten inte kan identifiera camparen på grund av frånvaro har Kronofogdemyndigheten en möjlighet att genom anslag delge en campare i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen. Därefter kan Kronofogdemyndigheten montera ner campingutrustningen. Om det behövs ska polismyndigheten biträda Kronofogdemyndigheten i dess förrättning.

Avslutningsvis anser jag att det är anmärkningsvärt att polismyndigheten tillåtit campingen på kvarteret brännaren pågå i så lång tid. I och för sig är olaga intrång och egenmäktigt förfarande så kallade angivelsebrott dvs. polismyndigheten agerar först efter att ägaren till fastigheten gjort en anmälan såvitt det inte är påkallat ut allmän synpunkt. Då ska det beaktas att ägaren av polismyndigheten blivit hänvisad till Kronofogdemyndigeten och att polismyndigheten fått in många kalgomål och anmälningar om att campingen får fortgå. Frågan om vad polismyndighetens flathet beror på är upp till läsarens bedömning.

/John Jörgensen

 

 

 

Rätten att ta del av allmänna handlingar

Kategori: Övrigt,

Allmän handlingRätten att ta del av allmänna handlingar har sitt ursprung i en av Sveriges grundlagar, närmare bestämt i tryckfrihetsförordningen. Genom denna bestämmelse vill lagstiftaren främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning genom att ge varje medborgare en rätt att ta del av allmänna handlingar. Rättigheten gäller såväl svenska medborgare som utländska och juridiska personer men begränsas av att omfatta allmänna handlingar hos en myndighet. Med andra ord har en medborgare ingen rätt att få ta del av privata bolag och föreningars dokumentation. Utöver skyldigheten att lämna ut allmänna handlingar har en svensk myndighet även en serviceskyldighet gentemot dess medborgare. Skyldigheten som har sitt ursprung i förvaltningslagen innebär att myndigheten ska ge upplysningar och råd till enskilda om dess verksamhetsområde i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.  En myndighets serviceskyldighet ska utgå från saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Skyldigheten uppfylls bland annat genom att myndigheten ska ha öppet minst två timmar varje helgfri måndag – fredag för att kunna ta emot och registrera allmänna handlingar samt för att kunna ta emot begäran om att få ta del av allmänna handlingar och svara på frågor.

Om en medborgare kommer till en myndighet och begär att få ta del av en allmän handling på plats ska myndigheten genast eller så snart som det är möjligt utan kostnad tillhandahålla handlingen. En allmän handling som tillhandahålls på plats får medborgaren inte ta med sig men väl fotografera. Om begäran i stället avser att få en kopia av en allmän handling ska begäran hanteras skyndsamt och myndigheten får debitera en kostnad i enlighet med bestämmelserna i avgiftsförordningen.  En myndighets skyndsamhetskrav begränsas dock av bedömningen om det är en handling som begärs ut, om handlingen är inkommen eller förvarad hos myndigheten och myndighetens sekretessprövning. Det finns en distinktion mellan en begäran om att få ta del av allmän handling eller en begäran om att få ta del av en uppgift från en myndighet.  I förstnämnda begäran åläggs en myndighet ett skyndsamhetskrav i enlighet med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen medan ett motsvarande skyndsamhetskrav inte åläggs en myndighet då en begäran avser att få del av uppgifter.

Då en medborgare begär att få del av allmänna handlingar råder ett efterforskningsförbud och den allmänna uppfattningen är att en myndighet varken får ställa frågor om vem medborgaren är eller i vilket syfte handlingarna begärs ut. Enligt förarbetena till tryckfrihetsförordningen får en handläggare vid en myndighet ställa frågor om vem medborgaren är och i vilket syfte den allmänna handlingen begärs ut. Lagstiftaren framhåller att frågorna får ställas för att handläggaren ska kunna göra en korrekt sekretessbedömning. Givetvis har medborgaren ingen skyldighet att svara på handläggarens frågor men i en dylik situation ska handläggaren tillämpa den bestämmelse som ger starkast skydd av den allmänna handlingen. Anledningen är att det råder ett motstående intresse mellan offentlighetsprincipen och skyddsintresset av handlingen. Skyddssyftena har av lagstiftaren bedömts vara olika viktiga och därför har sekretessbestämmelserna olika styrka.

Vad omfattar begreppet allmän handling? En myndighet ska först bedöma huruvida en begäran omfattar en handling. Bedömningen görs utifrån bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen vari det framgår att en handling är en framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Med andra ord är en handling en fysisk bärare av information som kan omfattas av ett pappersark, fax, foto, film, karta, mail, cookie, SMS, post-it, videoupptagning, ljudupptagning eller en fil uttagen från internet m.m. När en myndighet har konstaterat att begäran omfattar en handling ska myndigheten bedöma huruvida handlingen är förvarad av myndigheten. Vid denna bedömning beaktas om handlingen fysiskt finns hos myndigheten eller enligt avtal finns förvarad på annat ställe eller finns förvarad vid en befattningshavare vid myndigheten. En myndighet är inte skyldig att skapa nya datorprogram, göra sammanställningar eller lägga ner omotiverat lång tid på att ta fram en efterfrågad handling. Det finns tillfällen då en handling inte bedöms som förvarad hos en myndighet men väl inkommen eller upprättad. Vid dylika tillfällen kan en medborgare med stöd av tryckfrihetsförordningens bestämmelser begära att få ta del av handlingen. För att en handling ska anses vara inkommen ska handlingen ha anlänt till myndigheten, kommit behörig befattningshavare tillhanda eller vara tillgänglig för myndigheten. När en myndighet arbetar i ett ärende är handlingen upprättad när den har expedierats dvs. när handlingen skickas från myndigheten. Om myndighetens framtagna dokument inte ska skickas från myndigheten får den anses vara upprättad när dess innehåll har justerats t.ex. när ett mötesprotokoll har justerats är protokollet en handling. I ett pågående myndighetsärende är handlingarna upprättade när ärendet är slutbehandlat. När de ovan nämnda kriterierna, handling, förvarad, inkommen eller upprättad är uppfyllda anses en handling vara allmän. En allmän handling ska dock inte förväxlas med en offentlig handling. En handling blir först offentlig efter att en myndighet gjort en sekretessprövning i enlighet med bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen.

En myndighet är skyldig att sekretesspröva sina allmänna handlingar innan dessa lämnas ut. Prövningen i sig är en balansgång mellan medborgarnas rätt att ta del av allmänna handlingar och den skada eller det men som kan uppkomma om uppgiften röjs. I förekommande fall är skyddsintresset såväl enskilda personer som myndigheten själv. Om myndigheten gör bedömningen att det inte finns några sekretesshinder ska handlingen oavkortat lämnas ut. Om det bedöms att en enskild eller en myndighet kan lida skada eller men ska de skadliga uppgifterna maskeras före utlämnandet av handlingen. Det finns inget formkrav då en handling lämnas ut men vid ett partiellt utlämnande, dvs. då vissa uppgifter är borttagna i handlingen, är myndigheten skyldig att informera om att det krävs ett skriftligt beslut för att beslutet ska vara överklagbart. Detta krav skiljer sig från en begäran om att få del av en uppgift. Som tidigare nämnts är en myndighet inte ålagd ett skyndsamhetskrav vid ett utlämnande av en uppgift därtill är ett beslut om att inte lämna ut en uppgift inte överklagbart. Anledningen därtill är att bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen avser allmänna handlingar och inte uppgifter. Det ska dock beaktas att en myndighet har en serviceskyldighet och inom denna ram bör ett formbundet beslut inrymmas.

 

/John Jörgensen

Var? När? Hur? Vem? – En guide till juridisk hjälp

Kategori: Övrigt,

justitiaAllt som oftast löper vardagen på och du finner lösningar till ditt vardagsbestyr utan större svårigheter. Det finns dock tillfällen i livet då du kommer i kontakt med ärenden av juridisk karaktär. Dessa tillfällen kan te sig smått förvirrande och hopplösa om du inte är insatt i den juridiska terminologin, om du inte känner till dina juridiska rättigheter eller om du på ett eller annat sätt känner dig orättvist behandlad. Nedan följer situationer på var, när, hur och av vem du kan få juridisk hjälp med att lösa uppkomna frågeställningar.

Ombud

Ett ombud är en bemyndigad person som genom fullmakt företräder en fysisk eller juridisk person. Den som har lämnat en fullmakt kallas huvudman eller fullmaktsgivare. Inom de områden som fullmakten beskriver har ombudet samma rätt som huvudmannan/fullmaktsgivaren att teckna avtal, göra ansökningar eller ta emot handlingar m.m. Ett ombud har därför större behörighet än ett biträde som inte har denna rätt. Rättegångsombud kallas den som ger vederbörande juridisk hjälp i en rättgång och är normalt en advokat eller jurist. Det är den enskilde som betatalar kostnaderna för ombudet.

Biträde

Ett biträde är en person som biträder en fysisk eller juridisk person utan att för den delen ha erhållit en fullmakt.

Offentligt biträde

I ärenden mellan enskilda och det offentliga kan efter ansökan ett offentligt biträde förordnas enligt lagen om offentligt biträde. Till offentligt biträde får förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. Det är domstolen som i regel förordnar ett offentligt biträde i mål eller ärenden avseende tvångsvård av unga, missbrukare eller psykiskt sjuka. Även i migrationsmål och ärenden avseende avvisning eller utvisning förordnar domstol eller myndighet som regel ett offentligt biträde åt enskilda. Det är staten som bekostar offentliga biträden.

Offentlig försvarare

Som misstänkt har vederbörande i vissa fall rätt att få en offentlig försvarare såväl under en förundersökning som under en rättegång. Offentlig försvarare förordnas om det finns behov med hänsyn till en utredning om brottet, om vederbörande riskerar annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller om det finns särskilda skäl på grund av målet eller personliga förhållanden. Det är åklagarmyndigheten som väcker frågan om offentlig försvarare vid domstolen vilken i sin tur fattar beslut huruvida vederbörande är berättigad till offentlig försvarare. Om åtal redan är väckt kan vederbörande vända sig direkt till domstolen för att få en offentlig försvarare under rättegången. Vid en rättegång är det domstolen som avgör hur stor del av kostnaden för den offentliga försvararen som den misstänkte själv ska bekosta.

Rättsskydd

Rättsskydd är oberoende av inkomst och ingår automatiskt som en av flera delar i alla hemförsäkringar. Skyddet i sig ska hjälpa att täcka kostnaderna för ett juridiskt ombud i en tvist. Utformningen i försäkringen kan variera mellan försäkringsbolagen och framgår av försäkringsvillkoren. Den som har en rättsskyddsförsäkring som omfattar den ifrågavarande tvisten kan inte få rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Vidare gäller att den som saknar en rättsskyddsförsäkring men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft en försäkring kan få rättshjälp endast om det finns särskilda skäl.

Rättshjälp

Rättshjälp är en social skyddslagstiftning som ska hjälpa privatpersoner som inte kan få rättslig hjälp på annat sätt. Detta innebär att vederbörande kan få hjälp att betala delar av kostnaden i ärenden som inte går att klara inom rådgivningstiden (två timmar) och täcker en del av kostnaden för en advokat eller annan sakkunnig person.

För att få rättshjälp ska vederbörande som huvudregel ha haft rådgivning enligt rättshjälpslagen och inte ha ett ekonomiskt underlag på mer än 260 000 kr per år. Därtill ska finnas behov av juridisk hjälp och det ska vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna i angelägenheten.

Vederbörande får som regel inte rättshjälp om ärendet rör ett värde som är mindre än ett halvt basbelopp, om det finns en försäkring med rättsskydd som täcker det rättsliga ärendet eller när det rör skadestånd som kan betalas ur till exempel en ansvarsförsäkring. Rättshjälp ges inte heller i ärenden som gäller enklare registreringsåtgärder eller för upprättande av handlingar såsom självdeklaration, testamente, äktenskapsförord, gåvohandling, bouppteckning eller i ett ärende som rör bodelning i annat fall än när det är fråga om klander.

För att söka rättshjälp ska vederbörande vända sig till en advokatbyrå eller annan juridisk byrå som hjälper till med ansökan vid Rättshjälpsmyndigheten. Rättshjälp beviljas även av domstol om målet eller ärendet redan handläggs av en domstol. Om rättshjälp beviljas ska vederbörande bidra till kostnaderna genom att betala en rättshjälpsavgift som bestäms till en andel av kostnaderna för hjälpen. Staten bekostar resterande. Avgiftens storlek beror på sökandens inkomst och tas ut löpande allteftersom det offentliga biträdet arbetar med ärendet. Om vederbörande förlorar i domstol får denne i regel betala sina egna rättshjälpskostnader och motpartens kostnader, även om rättshjälp är beviljat (gäller inte ärenden om vårdnad, boende eller umgänge).

Sammanfattning

Då det rör frågeställningar som är av privat karaktär såsom äktenskapsskillnad, bodelning, avtal eller skadestånd m.m. kan den enskilde anlita ett ombud som genom fullmakt representerar denne i förhållande till motparten. Om enskilda har en hemförsäkring och beroende av hur försäkringsavtalet är utformat är enskilda berättigade till rättsskydd som täcker kostanden för det juridiska ombudet. Om en hemförsäkring inte är tecknad kan enskilda med stöd av rättshjälpslagen få hjälp att betala delar av ombudskostnaden.

Då det rör frågeställningar eller ingripanden mellan det offentliga och enskilda personer är vederbörande oftast berättigad till ett offentligt biträde som förordnas och bekostas av staten. I dylika situationer lämnar oftast den enskilde en fullmakt till det offentliga biträdet så att biträdet vid uppkomna tillfällen kan representera den enskilde utan att för den delen kontakta vederbörande. I de situationer då enskilda inte är berättigad till ett offentligt biträde står det denne fritt att bekosta ett juridiskt ombud.

Då det rör frågeställningar eller ingripanden mellan det offentliga och enskilda som är misstänkta för brott är vederbörande oftast berättigad till en offentlig försvarare som förordnas och bekostas av staten. I de situationer då enskilda inte är berättigad till en offentlig försvarare står det denne fritt att bekosta ett juridiskt ombud.

/John Jörgensen

Skillnad på att ha rätt och att få rätt

Kategori: Övrigt,

Skillnad på att ha rätt och att få rätt


Den som är part i en juridisk tvist upplever inte sällan att denne fullt ut har rätten på sin sida och att det därför saknas anledning att vara rädd för att det skulle gå dåligt i processen. Med en sådan inställning hos parten kommer ofta domstolens beslut eller dom som en kalldusch när utslaget inte står i harmoni med partens illusion om hur det skulle gå. Eftersom det ofta förhåller sig så att klienter tror sig ha den ”yttersta rätten” på sin sida kan det finnas anledning att säga något om hur partens föreställning om sin rätt kan stå sig i mötet med verkligheten i processen.

I tvistens natur ligger att det finns motstående intressen mellan människor. I vissa fall kan det vara så att dessa motstående intressen är oförenliga, men det är inte alls ovanligt att det är möjligt att hitta en rätt bra lösning i tvisten och att parternas tro på sin egen utsikt till framgång och parternas ovilja att rucka på sina krav istället sätter stopp för alla former av samförståndslösningar.

En inställning till tvisten och processen i domstolen som vi som ombud försöker förmedla till klienten är att det är skillnad på att tro att man har rätt i en tvist och att faktiskt få rätt när saken väl bedöms av en domare. I en rättslig tvist är det ju aldrig någon av parterna som får bestämma vad som är rätt och fel. Parterna får visserligen uttrycka sin uppfattning om vad som är rätt och fel, men själva beslutanderätten ligger hos en domare och det är domaren som ska övertygas om att en part har mer rätt än den andra parten. Detta innebär naturligtvis att den som är part aldrig kan vara säker på att domaren delar partens uppfattning om vad som är rätt och fel. Det är därför ofta ett risktagande som kan stå parten dyrt att förlita sig fullt ut på sin egen övertygelse om framgång och av den anledningen bestämma sig för att orubbligt leda tvisten fram till ett avgörande helt i enlighet med yrkandet eller inställningen i målet. Många gånger kan det vara bättre att träffa en tidig förlikning i tvisten och för att veta om det är rätt eller fel eller helt enkelt godtagbart för parten att träffa en förlikning är det viktigt för parten att lyssna på det eventuella ombud som parten själv har anlitat och som är till för att vägleda sin klient på ett sätt som gynnar klientens intressen.

Det är lätt att som part hålla fast vid sina principer och att antingen inte vilja se eller inte förstå värdet av en överenskommelse eller risken med att fortsätta processa mot motparten. Ibland tar känslorna över och den orätt som man en gång utsatts för i en före detta relation blir drivkraften att fortsätta processen. I familjemål om umgänge med barn, vårdnad m m är det inte alls ovanligt att barnet blir subjekt för en förlängd kamp mellan föräldrarna bortom relationens avslut. I ett sådant läge kan det ibland bli uppenbart för domaren att föräldrarna strider för att inte förlora prestige i förhållande till motparten och inte för en lösning som får anses vara till barnets bästa. Då är det bra att ha ett ombud som kan förklara för sin klient att det är barnets bästa som står i fokus och att föräldern måste komma ifrån den osämja som rådde mellan föräldrarna när de fortfarande var tillsammans. Det är skillnad på att tro sig ha rätt och att faktiskt få rätt. Att driva processen utifrån en känslomässig uppfattning om att man har rätt och att det inte finns något som kan rubba den rätten är ett misstag som kostar parter i tvistemål stora belopp. Gör inte misstaget att driva en process grundat på känslor om att du har rätten på din sida. Anlita ett ombud som kan hjälpa dig att förstå processen på ett klarare sätt och som kan förklara för dig vilka risker du tar när du driver en process. På Lagerlöfs advokatbyrå hittar du ombud inom flera olika rättsområden. Vi kan hjälpa dig att bättre förstå processen och göra det klarare för dig vilka möjligheter och risker som finns med att driva en rättslig process.

/Carl Fredrik Öqvist

Biträdande jurist eller advokat?

Kategori: Övrigt,

Biträdande jurist eller advokat?


Inte så sällan uppkommer frågan vad skillnaden mellan en biträdande jurist och en advokat är. Är man färdigutbildad som biträdande jurist? Kan man verkligen uppträda i domstol som ombud? Är en advokat ”bättre” än en biträdande jurist?

Först och främst kan konstateras att en advokat är en person som har beviljats inträde i Sveriges advokatsamfund, och därigenom fått den skyddade titeln ”advokat” och som måste följa de regler som advokatsamfundet ställer upp.

En biträdande jurist har fullgjort sin juristutbildning på universitet/högskola, och således har en jurist/jur.kandexamen. Som biträdande jurist får man ha egna ärenden och självständigt uppträda i domstol. En viktig del är dock, om man arbetar på en advokatbyrå, att en advokat på samma byrå har det övergripande ansvaret över den biträdande juristen. Det är advokaten som skall ha tillsyn över den biträdande juristens arbete och ansvarar för att den biträdande juristen fullgör sina uppdrag på det sätt som följer av advokatsamfundets regler.

Hur blir man då advokat?

Först och främst måste man genomföra tre delkurser som vardera är på cirka två och en halv dag; totalt cirka sju och en halv dag. Därefter måste man bli godkänd på ”advokatexamen”, vilket är en muntlig examen som fokuserar på de etiska regler som en advokat är skyldig att följa. Detta räcker dock inte. För att beviljas inträde i advokatsamfundet måste man som huvudregel ha arbetat med kvalificerat juridiskt arbete (oftast advokatbyrå) i minst tre år. När man ansöker om inträde i advokatsamfundet bereds dessutom alla andra advokater som man haft yrkeskontakt med tillfälle att yttra sig över den biträdande juristen – är personen i fråga lämplig som advokat? Först när/om alla dessa moment är klara kan man beviljas inträde i advokatsamfundet och då kalla sig för ”advokat”. Den stora praktiska skillnaden, i vart fall för oss som humanjuridisk advokatbyrå, är att man måste vara ”advokat” för att få försvara misstänkta brottslingar. Utöver detta kan en biträdande jurist ta samma uppdrag som en advokat!

// David