Tingsrättens bedömning måste grunda sig i de uppgifter som har redovisats i domen

Kategori: Familjerätt, Rättsfall,

Högsta domstolens beslut Ö 3541/17

En pappa hade ensam vårdnad om sin son. Mamman stämde i tingsrätten och yrkade på ensam vårdnad. Tingsrätten avslog yrkandet och vilket innebar att vårdnaden även i fortsättningen skulle tillkomma pappan ensam samt att sonen skulle ha rätt till umgänge varannan onsdag till söndag. Mamman överklagade domen till hovrätten som inte meddelade prövningstillstånd. Högsta domstolen ändrade dock hovrättens beslut och återförvisade målet till hovrätten för prövning i sak.

Anledningen till att Högsta domstolen ändrade hovrättens beslut var att det inte gick att bedöma om tingsrättens dom var korrekt. Tingsrätten hade nämligen fäst stor vikt vid att mamman hade hämtat sonen utan samråd med pappan under påsken och därefter inte velat lämna ifrån sig sonen till pappan. Enligt parternas uppgifter i tingsrätten fanns det ingenting som talade för denna omständighet.

Mamman hade berättat att sonen hade skrivit till henne och bett henne att hämta honom. Sonen hade sedan stannat hemma eftersom han inte mådde bra. Mamman hade meddelat både skolan och pappan om detta. Pappan hade å sin sida kontaktat mamman och undrat varför sonen inte var i skolan.

Vidare ansåg Högsta domstolen att det inte heller framgick av tingsrättens dom om domstolen hade beaktat att sonen, som var 15 år, hade uppgett att han ville bo hos sin mamma.

Den tillståndsgrund som Högsta domstolen valde att bevilja prövning i hovrätten kallas för ”granskningsdispens” (se 49 kap. 14 § rättegångsbalken). En sådan dispens är aktuell när det inte går att utläsa hur tingsrätten har kommit fram till sitt beslut. Granskningsdispensen blir dels aktuellt när det handlar om mål som är omfattande eller komplicerade, t ex patentmål och miljömål, dels kan den även fungera som en säkerhetsventil när riktigheten i tingsrättens avgörande inte låter sig bedömas utan en fullständig rättegång i hovrätten. Fokus ligger med andra ord på att tingsrättens avgörande är svårbedömt och inte målet som sådant.

Av Högsta domstolens beslut framgår det att det är viktigt att tingsrättens avgörande grundar sig i vad som faktiskt har framkommit under en huvudförhandling. I beslut som rör vårdnad, boende och umgänge är det i synnerhet viktigt att ta hänsyn till barnets vilka med beaktande av barnets ålder och mognad (se 6 kap. 2 a § föräldrabalken). Ju äldre ett barn är desto tyngre väger dess uttryckta vilja. Domstolen är visserligen inte bunden att följa barnets vilja men måste redovisa att den har beaktats vid sin bedömning.

Häktning av EU-medborgare- diskriminering?

Kategori: Brottmål, Rättsfall,

HäktetOm en misstänkt döms för brott och är häktad, kan rätten besluta om att den misstänkte ska kvarstanna i häkte till dess att domen vinner laga kraft (inte kan överklagas längre). Häktning kan ske om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att den misstänkte avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (s.k. flyktfara). Det har varit vanligt förekommande att EU-medborgare, utan hemvist i Sverige, som har dömts till kortare fängelsestraff för exempelvis rattfylleri har kvarhållits i häkte med hänvisning till flyktfara. Motsvarande har som regel inte skett av svenska medborgare/ personer med hemvist i Sverige. Invändningar har gjorts om att häktningen av EU-medborgare skulle strida mot likabehandlingsprincipen inom EU, som i korthet innebär att unionsmedborgare som befinner sig i samma situation ska behandlas lika i rättsligt hänseende, oberoende av nationalitet, om det inte finns något uttryckligt undantag. Högsta domstolen har därför prövat frågan om det med hänsyn till likabehandlingsprincipen fanns hinder mot häktning av en litauisk medborgare som dömts till tre månaders fängelse för narkotikasmuggling (mål nr Ö 5052-16).

 

Högsta domstolen konstaterade att för att indirekt diskriminering på grund av nationalitet ska föreligga förutsätts att lika situationer behandlas olika eller att olika situationer behandlas lika. Syftet med häktning på grund av flyktfara efter att dom har meddelats är främst att för att förhindra att den dömde undanhåller sig straffet. Systemen med europeisk arresteringsorder och erkännande av domar för straffverkställighet kan inte användas för att säkerställa en verkställighet om en frihetsberövande påföljd understigande fyra månader hade dömts ut. Högsta domstolen konstaterade därmed att om den dömde lämnade Sverige skulle verkställighet av fängelsestraffet endast kunna ske om den dömde också frivilligt återvände till Sverige.  Med hänsyn till de skillnader i möjlighet till verkställighet av straffet som därmed fanns mellan den litauiske medborgaren och en person med hemvist i Sverige kunde de enligt Högsta domstolens mening inte anses vara i samma situation. Därmed kunde heller ingen indirekt diskriminering anses föreligga när den litauiske medborgaren förklarades vara fortsatt häktad.

Mahr – gångbart i Sverige?

Kategori: Ekonomisk familjerätt, Rättsfall,

mahrMahr är en sorts hemgift till kvinnan som utgör en obligatorisk del i ett muslimskt äktenskap. Mahr innebär att mannen lovar att överlåta viss egendom till kvinnan vid äktenskapets ingående och/eller vid händelse av skilsmässa. På så sätt garanterar mahr kvinnan ekonomiskt skydd och fyller en viktig funktion i islamisk familjerätt.

Även om någon motsvarighet till mahr inte finns i svensk rätt, är det möjligt att dra frågan om utdömande av mahr vid skilsmässa inför svensk domstol. Det är dock ännu inte helt klarlagt hur mahr ska behandlas inom det svenska rättssystemet.

För det första är lagvalsfrågan, alltså om svensk lag eller utländsk lag ska tillämpas, av betydelse för utgången i målet. Föreligger stark anknytning till ett annat land blir ofta utgången att utländsk lag ska tillämpas och att mahr då också döms ut. Om istället svensk lag ska tillämpas får domstolen tillämpa de svenska bestämmelser som ligger närmast till hands, så som regler om bodelning.

För det andra är det också av betydelse hur mahr ska klassificeras rättsligt. I princip är fyra alternativ aktuella:

  1. Mahr ska betraktas som ett eget rättsinstitut
  2. Mahr ska betraktas som en reglering av makars förmögenhetsförhållande
  3. Mahr ska betraktas som reglering av makens underhållsskyldighet
  4. Mahr ska betraktas som en utfästelse om gåva

Många gånger har domstolen valt att betrakta mahr som en reglering av makars förmögenhetsförhållande, men rättsläget är ännu oklart.

Högsta domstolen har nyligen beslutat att ett fall gällande mahr ska få prövningstillstånd i hovrätten och förhoppningsvis kommer rättsläget då klargöras ytterligare.

Jur. stud Thea Palmqvist

Nödvärnsrätt; om någon vägrar lämna Din bostad

Kategori: Brottmål, Rättsfall,

husA och B hade tidigare varit tillsammans och hade ett gemensamt barn C. A skulle hämta C hemma hos B en viss tid enligt överenskommelse. A kom före utsatt tid till B.s lägenhet. B släppte in A i lägenheten, men bad henne lämna densamma och komma tillbaka på utsatt tid. A ville inte lämna lägenheten. För att få ut A ur lägenheten tog B ett hårt grepp om A runt dennas arm så att ett blåmärke uppstod. B hade också knuffat A så att hon slog i sin axel, fick ont och ett blåmärke.

I tingsrätten dömdes B för att ha misshandlat A. Han dömdes till villkorlig dom och samhällstjänst 75 timmar. Tingsrätten konstaterade att om man valt fängelse skulle påföljden motsvara två månaders fängelse.

B överklagade till hovrätten som friade honom. Hovrätten konstaterade det föreligger rätt till nödvärn om någon vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse. (24 kap 1 § andra stycket brottsbalken). Hovrätten konstaterade vidare att rätten till nödvärn också föreligger om den person som ska avlägsnas har kommit in i bostaden på lovligt sätt.

Hovrätten fann det klarlagt att B flera gånger bett A att lämna lägenheten, men att A vägrat detta. Under sådana omständigheter hade B rätt att utöva våld för att få ut A om våldet inte kan anses som uppenbart oförsvarligt.

Hovrätten prövade om det fanns några särskilda skäl för A att vara kvar i lägenheten. Några sådana skäl fann man inte och då ansåg man att greppa tag i och knuffa ut A inte kunde anses som uppenbart oförsvarligt. Därför ogillades åtalet mot B som friades.

Advokat Marie Lagerlöf

Bostadsbedrägeri

Kategori: Brottmål, Rättsfall,

bostadBostadsmarknaden i Sverige kan vara tuff med ett utbud av bostäder som inte alltid matchar efterfrågan. Den som lekt med tanken att trissa upp sitt försäljningspris får dock tänka om.  Den 24 februari 2016 fastslog Högsta domsolen att det är att anse som bedrägeri att lämna falska bud vid bostadsförsäljning.

I målet stod en kvinna åtalad för att under falskt namn ha lämnat flera bud på sina föräldrars lägenhet i Solna. Följden av de falska buden var att slutpriset höjdes upp med i vart fall 200 000 kronor. Inför försäljningen hade utgångspriset satts till 3,4 miljoner kronor. Trots att säljarna ansåg priset vara lågt kom budgivningen inte igång. Endast ett bud om 3 miljoner kronor inkom. Dottern tog då tillfället i akt att försöka höja upp priset och lade ett bud på 100 000 kronor. Kort därpå höjde hon priset med ytterligare 75 000 kronor vilket resulterade i att intressenten drog sig ur budgivningen. Efter en kortare tid kom nya intressenter att lägga ett bud på 3,2 miljoner kronor. Dottern lade då återigen ett bud på 50 000 kronor mer. Först efter att intressenterna höjt priset på nytt med ett mindre belopp upphörde de falska budgivningarna och köpet gick igenom. Vid kontroll upptäcktes att de falska buden inkommit under namn som inte existerade. Misstankarna riktades mot dottern och hennes föräldrar och åtal väcktes för bedrägeri.

Tingsrätten dömde dottern för bedrägeri medan hennes föräldrar friades. Hovrätten friade dock dottern med motiveringen att det inte var visat att köparna lidit skada av de falska buden och därför hade heller inte någon lidit någon motsvarande vinning.

Högsta domstolen beslutade att ta upp målet för prövning av huruvida rekvisiten (förutsättningar för att en gärning är att anse som straffbar) för bedrägeri var uppfyllda. Högsta domstolen ansåg att processen om att överenskommelse om pris ska ske på marknadsmässiga grunder genom de falska buden hade kullkastats till fördel för säljarna och till nackdel för köparna. Att förutsättningarna för en korrekt budgivning hade rubbats innebar en ekonomisk skada för köparna och en motsvarande vinning för säljarna. Genom de falska buden hade dottern vilselett köparna, orsakat dem ekonomisk skada samt avsiktligt berett sina förändrar motsvarande vinning. Högsta domstolen ansåg att gärningen var att bedöma som bedrägeri. Dottern dömdes till villkorlig dom, dagsböter samt att betala skadestånd till köparna.

Jur. kand. Ebba Gerleman

Barnets folkbokföring efter en separation

Kategori: Familjerätt, Rättsfall,

FlyttlådaDet är inte alltför sällan som frågan uppstår var barn som vid en separation bor växelvis hos föräldrarna ska vara folkbokförda. Enligt folkbokföringslagen ska en person vara folkbokförd på den fastighet där personen regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. Om en person kan anses bosatt på mer än en fastighet ska personen anses vara bosatt där han/hon har sitt egentliga hemvist. Av folkbokföringslagen framgår vidare att om ett barn som bor på två platser ska folkbokföras hos den av föräldrarna som de båda är överens om. Detta dock under förutsättning att föräldrarna har gemensam vårdnad och barnet bor ungefär lika mycket hos vardera vårdnadshavaren. Om vårdnadshavarna inte är överens om var barnen ska vara folkbokförda ska frågan prövas utifrån var barnet har sitt egentliga hemvist. Ett sådant beslut fattas i första hand av Skatteverket.

Av förarbetena framgår att om en av de bostäder som där barnet bor är den så kallade ursprungsbostaden, dvs. den fastighet där familjen bodde i före separationen, ska barnet anse vara bosatt där, om barnet tillbringar sin dygnsvila där mellan 40 och 60 procent av tiden. Om fördelningen av tid är en annan eller om ingen av föräldrarna längre bor kvar i ursprungsbostaden ska barnet vara folkbokfört där det oftast tillbringar sin dygnsvila. För det fall det inte finns en ursprungsbostad och barnet tillbringar lika mycket tid hos båda föräldrarna ska barnets bosättning prövas mot bakgrund av vissa faktorer.

När Skatteverket har fattat ett beslut om var barnet ska vara folkbokfört har båda vårdnadshavarna rätt att överklaga beslutet till Förvaltningsdomstol, i första hand till Förvaltningsrätten och i andra hand till Kammarrätten. Enligt folkbokföringslagen kan ett beslut avseende barnets folkbokföring även överklagas av en av vårdnadshavarna ensam. Den vårdnadshavare som ensam överklagar ett sådant beslut anses göra det för egen del, och därmed inte som företrädare för barnet. Frågan om var barnen ska vara folkbokförda anses ha stor betydelse för vårdandshavarna såväl av känslomässiga skäl som på grund av den betydelse som folkbokföringen har för rätten till olika bidrag. Vid bedömningen om var ett barn ska vara folkbokfört ska rätten utgå från de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för Skatteverkets beslut och göra en samlad bedömning av alla omständigheter.

Kammarrätten i Stockholm har nyligen prövat frågan om var barnen ska vara folkbokförda i fyra mål. Förvaltningsrätten har i samtliga fall ändrat Skatteverket beslut om var barnet skulle vara folkbokfört. Kammarrätten har i sin tur ändrat Förvaltningsrättens beslut och fastställt Skatteverkets beslut.

I det första målet hade barnet sin folkbokföring hos modern. Barnet bodde växelvis hos föräldrarna och hade därmed dubbelbosättning. Ingen av föräldrarna bodde kvar i ursprungsbostaden.  Kammarrätten ansåg att barnet ansågs bosatt där hon med hänsyn till samtliga omständigheter fick anses ha haft sin egentliga hemvist. Kammarrätten framförde att för det fall det inte finns någon ursprungsbostad och barnet tillbringar lika mycket tid hos båda föräldrarna ska barnet i första hand folkbokföras i den bostad som ligger närmast skola eller förskola.  Eftersom barnet i det målet hade närmast till sin förskola från moderns bostad ansågs moderns bostad utgöra barnets egentliga hemvist. Bostaden hade dessutom varit oförändrat för barnet under längst tid och barnet hade tidigare varit folkbokförd på den adressen. Barnet ansågs sammantaget ha sin egentliga hemvist hos modern och det var hos modern hon skulle vara folkbokförd.

I det andra målet hade barnet sin folkbokföring hos fadern. Barnet hade efter föräldrarnas separation, bott växelvis hos föräldrarna. Fadern bodde kvar i ursprungsbostaden och det var där barnet under tre år bodde varannan vecka. Barnet bodde därefter över tre månader endast hos modern. Därefter bodde barnet återigen varannan vecka i ursprungsbostaden. Då barnet hade bott hos modern under en period som översteg tre månader, bedömde Kammarätten att denna tid var så pass lång att barnets anknytning till ursprungsbostaden hade minskat i sådan grad att den inte längre ansågs utgöra barnets ursprungsbostad. Särskilt med beaktande av att det inte längre fanns en bostad som hade verkan som urspungsbostad och att barnets dagmamma fanns närmare moderns bostad, bedömde Kammarrätten att barnet hade sin egentliga hemvist i moderns bostad och skulle därför folkbokföras där.

I det tredje målet var barnet folkbokfört hos moden. Barnet bodde växelvis hos föräldrarna. Ingen av föräldrarna bodde kvar i urspungsbostaden. Eftersom det inte fanns någon ursprungsbostad och då barnet bodde lika mycket hos båda föräldrarna var frågan var barnet hade sin egentliga hemvist. Kammarrätten anförde då att barnet i första hand ska folkbokföras i den bostad som låg närmast skola eller förskola. Särskilt med beaktande att det inte fanns någon bostad som utgjorde barnets ursprungsbostad och då barnets förskola låg närmare faderns bostad, bedömde skatteverket att barnets egentliga hemvist var i faderns bostad.

I det sista målet var det fråga om två barn som var folkbokförda hos fadern. Barnet bodde tre dagar hos fadern i ursprungsbostaden och övriga fyra dagar hos modern. Modern menade att barnen bodde hos henne i större uträckning på lov och ledigheter, vilket fadern inte höll med om. Kammarrätten ansåg att modern inte hade visat att barnens anknytning till ursprungsbostaden hade minsklat i en sådan omfattning att den inte längre kunde anses ha verkan som ursprungsbostad. Eftersom faderns bostad hade verkan som ursprungsbostad bedömde Kammarrätten vid en samlad bedömning att barnen alltjämt skulle vara folkbokförda hos fadern.

Den slutsats som kan dras av de ovan redovisa målen är att om ett barn bor växelvis hos föräldrarna och där det finns en bostad som har verkan av urpungsbostad, anses barnet ha sin egentliga hemsvist i ursprungsbostaden och ska därmed folkbokföras där. För det fall barnet bor växelvis hos föräldrarna och det inte finns någon urspungbostad är det i första hand avståndet till skola eller förskola som är avgörande för var barnet ska folkbokföras. Andra faktorer som nämns i förarbetena som kan vara avgörande för var barnet ska folkbokföras om det inte finns en urspungsbostad är bland annat var barnet mestadels har sina fritidsaktiviteter och sitt sociala nätverk samt om bostäderna ligger i samma område som där barnet tidigare varit folkbokfört. Oavsett vilka omständigheter som föreligger ska det dock alltid göras en samlad bedömning av samtliga omständigheter vid bedömningen om var ett barn ska vara folkbokfört.

Förbud mot dubbel bestraffning, nytt vägledande avgörande från HD

Kategori: Brottmål, Rättsfall,

straffTidigare gällde att den som lämnat oriktiga uppgifter till Skatteverket dels kunde bli åtalade för skattebrott och dels bli skyldig att betala ett skattetillägg. I februari 2009 slog EU-domstolen i ett uppmärksammat avgörande (Zolotuchin mot Ryssland) fast att man enligt Europakonventionen har rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott. Avgörandet, trots att det inte avsåg just skattebrott, har ansetts vara applicerbart även på situationer där en person både blir dömd för brott och erhåller skattetillägg för samma gärning. Skattetillägget, eftersom det är högre än den summa skatt som man undanhållit från Skatteverket, är att betrakta som ett straff.

Sedan det blivit fastslaget att man inte får dömas för skattebrott samtidigt som man åläggs ett skattetillägg avseende samma gärning har en mängd personer ansökt om, och beviljats, s.k. resning (resning innebär att domen hävs och målet återupptas).

Högsta domstolen beviljade den 21 oktober 2015 resning i ett brottmål från 2009. Ansökan om resning gjordes av en person som av hovrätten hade blivit dömd till två år och sex månaders fängelse för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott. Personen hade därutöver av Skatteverket vid två olika tillfällen ålagts att betala två skattetillägg för taxeringsåret 2000 (dels avseende skatt för inkomst av tjänst och dels skatt för inkomst av näringsverksamhet).

Efter att personen blivit dömd för brott undanröjdes Skatteverkets båda beslut om skattetillägg med hänvisning till att skattetilläggen kränkte personens rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning. Personen som blivit dömd ansåg dock att denne även skulle befrias från straffrättsligt ansvar. Detta eftersom de två besluten om skattetillägg, enligt personen, skulle ha medfört att en brottsmålsprocess aldrig skulle ha ägt rum. Skattetillägget avseende inkomst av näringsverksamhet hade beslutats innan åklagaren väckte åtal för brott. Högsta domstolen ansåg att beslutet vid åtalets väckande utgjorde hinder mot att lagföra honom för den delen av den brottsliga gärningen som avsåg inkomst av näringsverksamhet. Personen beviljades därför resning i denna del av brottmålet.

Det andra skattetillägget, avseende inkomst av tjänst, hade dock beslutats efter att åklagaren väckt åtal. Personen menade att eftersom beslutet vunnit laga kraft före brottmålsdomen så förelåg det hinder för lagföring även rörande den del som avsåg inkomst av tjänst. Högsta domstolen ansåg emellertid att avgörande för frågan om vilket förfarande som är att anse som rättstridigt inte är tidpunkten för avslut utan tidpunkten för inledande. Eftersom brottmålsprocessen hade inletts före skattetillägget så var det skattetillägget som var att betrakta som rättsstridigt. Skattetillägget var därför det förfarande som rätteligen aldrig skulle ha inletts. Brottmålsförfarande var därmed att anse som korrekt. Högsta domstolen avslog därför personens resningsansökan i denna del av brottmålet.

* Laga kraft innebär att ett beslut eller en dom inte kan överklagas mer och ska verkställas.

Barnets rätt att komma till tals i LVU-mål

Kategori: Rättsfall, Socialrätt,

barnOm socialnämnden misstänker att det finns en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas – antingen på grund av brister i hemmiljön eller på grund av barnets eget beteenden – kan den ansöka om att barnet ska beredas vård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det är förvaltningsrätten som prövar socialnämndens LVU-ansökan.

Enligt LVU har barnet rätt till ett offentligt biträde (ett juridiskt ombud bekostad av staten) som ska föra barnets talan i förvaltningsrätten. Är barnet under 15 år ska det offentliga biträdet även vara barnets ställföreträdare. Ställföreträdarens uppgift är att tillvarata barnets intresse och framföra de synpunkter och önskemål som barnet har. Barn som är under 15 år har ingen egen talerätt i LVU-mål, istället är det ställföreträdaren som utövar barnets talerätt.

Vad händer då ifall barnet och ställföreträdaren har olika uppfattningar om behovet av vård enligt LVU?
En sådan situation kan leda till ett advokatetiskt dilemma. Det offentliga biträdet ska framföra barnets åsikter och tillvarata hans eller hennes intressen. Samtidigt ska biträdet verka för barnets bästa – detta är inte alltid detsamma som att följa barnets instruktioner. Om det föreligger en intressekonflikt mellan biträdet och barnet ska biträdet i regel frånträda uppdraget. Problemet blir att även nästa biträde kommer ställas inför samma dilemma. Frågan får istället lösas på annat sätt.

I HFD 2014 ref 38 (Mål nr 7854-13) hade en 13-åring omhändertagits av socialnämnden. 13-åringen motsatte sig beslutet medan biträdet godtog nämndens beslut. Trots detta överklagade biträdet förvaltningsrättens beslut att fastställa omhändertagandet. I kammarrätten redovisade han både sin egen och barnets inställning. Kammarrätten avvisade överklagandet då den ansåg att barnet saknade talerätt.
Beslutet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som var av en annan åsikt än kammarrätten. HFD ansåg att om barnet har uppnått en viss mognad och klart gett uttryck för att han eller hon vill att ett avgörande ska överklagas ska ställföreträdaren se till att så sker – även om ställföreträdaren själv anser att beslutet ska bestå. 13-åringen ansågs därför ha rätt att överklaga beslutet genom sin ställföreträdare.
Beslutet byggde på barnets rätt att komma till tals. Sverige har, tillsammans med i princip alla andra länder i världen, skrivit under och förbundit sig att följa FN:s barnkonvention. En viktig princip i konventionen är att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Detta framgår av artikel 12 i barnkonventionen.

Barnkonventionen är inte svensk lag i sig men Sverige har en skyldighet att se till att svensk lag, såsom LVU, följer konventionen. Detta föranledde en ändring av LVU den 1 januari 2013 där barnets rätt att komma till tals förstärktes. HFD:s avgörande var ett förtydligande av denna rätt.
Sammanfattningsvis har barn alltid en rätt att uttrycka sin mening. Denna rätt följer av både internationella mänskliga rättigheter och svensk lag. Som ställföreträdare har ett biträde i uppgift att framföra barnets åsikter. Beroende på barnets ålder och mognad kan detta innebära att biträdet har rätt att överklaga domstolens beslut, trots att denne för egen del har anfört att ett beslut ska bestå.

Ale Westerlund

Migrationsverket får kritik för sitt handläggande av ärenden med ensamkommande flyktingbarn.

Kategori: Rättsfall, Utlänningsrätt,

migrationsverketJustitiekanslern (JK) har i ett beslut av den 12 augusti 2015 riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket för att handläggningen av ett ärende rörande ett ensamkommande flyktingbarn dragit ut på tiden i fjorton månader. Under Migrationsverkets långsamma handläggning hann barnet fylla arton år.

JK konstaterar att ärenden som rör ensamkommande flyktingbarn skall ges en hög prioritet tids- och handläggningsmässigt. JK talar om handläggningstider omkring tre månader som rimligt. Fjorton månaders handläggningstid bedömdes som helt oacceptabelt. JK konstaterar också att om Migrationsverket hade hanterat ärendet med den skyndsamhet som krävs när det gäller barn och med barnets bästa för ögonen kunde man anta att utgången hade blivit annorlunda för den sökande. Genom Migrationsverkets bristfälliga hantering har detta troligen påverkat utgången i ärendet.

JK:s diarienummer 7985-14-21

Vårdnadshavares skadeståndsskyldighet

Kategori: Familjerätt, Rättsfall,

pengarHögsta domstolen meddelade den 18 juni 2015 en vägledande dom i frågan om vårdnadshavares skadeståndsansvar med anledning av brott som begåtts av minderårig. Målet berörde det mycket uppmärksammade Instagram-målet i vilket två ungdomar dömdes för grovt förtal av mångtalet ungdomar efter att ha publicerat kränkande uppgifter på det sociala nätverket Instagram. Kränkningarna väckte stor ilska bland de drabbade och resulterade i att det utbröt upplopp på två gymnasieskolor i Göteborg. Sammanlagt ålades de två ungdomarna att betala skadestånd till 38 stycken målsäganden á 15 000 kronor, totalt 570 000 kronor.

Föräldrar är enligt 6 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken skyldiga att se till att lämpliga åtgärder vidtas i syfte att hindra barnen från att orsaka skada för annan. Från den 1 september 2010 är vårdnadshavare skyldiga att ersätta personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott och skada som uppstår på grund av att barnet utsätter annan för kränkning genom angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära (3. kap 5 § samt 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Tidigare inträdde endast skadeståndsansvar för vårdnadshavaren för det fall att denne genom vårdslöshet underlåtit att förhindra att barnen orsakat skadan. Lagändringen innebar därmed en skärpning av vårdnadshavarens ansvar för barnets handlingar. Vårdnadshavaren ska alltså inte längre kunna visas ha varit vårdslös utan har istället ett s.k. strikt ansvar. Målet och syftet med lagändringen var bland annat att åstadkomma tydligare föräldrareaktioner vid brottsliga beteenden och öka engagemanget från föräldrarna.

 

Förälderns ansvar är begränsat till ett belopp motsvarande en femtedel av det rådande prisbasbeloppet vid skadetillfället (prisbasbeloppet fastställs årligen och uppgår under 2015 till 44 500 kronor). Begränsningen gäller dock endast per skadehändelse vilket innebär att det vid flera skadehändelser, som i det s.k. Instagram-målet, kan resultera i att skadeståndskyldigheten för föräldern vida överstiger en femtedel av prisbasbeloppet.

 

Även om vårdnadshavarens skadeståndasvar är strikt finns det möjlighet att jämka skadeståndet. Jämkning innebär att summan sätts ned på grund av att det finns omständigheter som leder till att det skulle vara uppenbart oskäligt att utkräva det fulla beloppet. Jämkning kan innebära att beloppet sätts ned helt eller delvis. I Instagram-målet hävdade modern till en av de dömda ungdomarna, och som hade ensam vårdnad, att det fanns anledning till jämkning.  Barnet var vid gärningstillfället bosatt hos sin far efter att ha lämnat moderns hem på grund av konflikter rörande bland annat moderns regler i hemmet.  Modern hade utan framgång försökt få hem barnet igen och hade bland annat vänt sig till socialtjänsten för att få hjälp. Barnet kom hem först efter två månader och under denna tid begicks de brottsliga gärningarna. Högsta domstolen konstaterar att modern under de två månader som barnet bodde hos sin far visserligen haft begränsad möjlighet att utöva faktisk vårdnad och omsorg över barnet men framhåller att det finns en tillsynsplikt även om barnet inte huvudsakligen bor hos vårdnadshavaren. Det krävs enligt Högsta domstolen att vårdnadshavaren under en längre tid saknat möjlighet att vara delaktig i barnets liv och fostran. Högsta domstolen ansåg även att moderns försök att få hem barnet utgjorts av åtgärder som ligger inom ramen för vårdnadshavares tillsynsplikt. Modern ansågs därför inte ha vidtagit långtgående åtgärder för att förhindra barnets brottsliga gärningar. Sammantaget ansåg Högsta domstolen att grund för att jämka skadeståndet inte förelåg. Inte heller det faktum att det totala beloppet (132 000 kronor) som modern ålagts att betala uppgick till en mycket hög summa ansågs utgöra grund för jämkning. Högsta domstolen tog här särskild hänsyn till att det förtal som skett fått stor spridning och målsägaden ansågs ha ett påtagligt intresse av skadeståndet. *

 

Lagändringen 2010 ledde till många positiva reaktioner då det länge hade funnits krav på ett skärpt föräldraansvar.   Avgörande har dock lett till debatt då en del anser att lagstiftningens utformning inte är optimal. Detta eftersom det kan anses oproportionerligt att flera mindre allvarliga brott medför större ekonomiska konsekvenser för föräldern än om ungdomen begår en ytterst allvarlig gärning. En del menar också att avgörandet ställer alltför stora krav på föräldrar som gör så gott de kan för att hantera barnens agerande men inte lyckas. Andra välkomnar att Högsta domstolen tydligt markerat att ansvaret för vårdnadshavaren är långtgående och att det krävs stora insatser från föräldern för att undgå betalningsansvar. Vad tycker Du?

 

* Ett justitieråd var skiljaktig och ansåg att modern hade saknat möjlighet till tillsyn och även gjort sådana ansträngningar att få hem dottern att det fanns grund för att jämka beloppet.

 

Ebba G.