God man – vad är det?

Kategori: Socialrätt,

God manDet som kallas god man har på senaste tiden blivit uppmärksammat i media och av denna anledning ges här en snabb överblick över vad detta egentligen är och innebär.

En god man är någon som på förordnande av domstol utför särskilda uppgifter åt någon annan. Personen i fråga behåller dock sin rättshandlingsförmåga och den gode mannen ska snarare fungera som en hjälpande hand. En god man förordnas åt en myndig person när denne på grund av sjukdom eller liknande har särskilt svårt att sköta sina juridiska, ekonomiska eller personliga angelägenheter. Möjligheten ställs också i relation till mindre ingripande åtgärder, så som andra typer av bistånd eller hjälp från vänner och familj. Något generellt krav på att sådana åtgärder först ska ha prövats ställs däremot inte.

Det är kommunens överförmyndare som sköter tillsynen över de gode männen och det ställs i föräldrabalken vissa krav på vem som kan åta sig ett sådant uppdrag. Normalt kontrolleras såväl brottsregister som Kronofogdemyndighetens register innan någon anlitas som god man. Skulle en olämplig person utses kan kommunen i vissa fall bli skadeståndsskyldig. Det är vidare domstolen som genom sitt förordnande sätter upp ramarna för den gode mannens behörighet, dessutom finns generella bestämmelser om uppdragets innebörd i föräldrabalken. Den gode mannen ska till exempel enligt lag handla på sådant sätt som bäst gagnar huvudmannen, vidare ska räkenskap föras över förvaltningen och huvudmannens tillgångar får inte blandas med andra medel.

Vilka rättsverkningar den gode mannens handlande får beror på omständigheterna. Om handlandet ligger helt utanför förordnandet blir det inte bindande för huvudmannen.  För rättshandlingar som ligger inom förordnandet krävs däremot huvudmannens samtycke, så länge det är möjligt att inhämta detta. Ett samtycke kan dock ges i efterhand, vara underförstått eller ges generellt.  Vidare föreligger ett presumerat samtycke för mer vardagliga rättshandlingar så som mat- och klädesinköp eller hyresbetalningar.

En god man som handlat på felaktigt sätt kan bli skadeståndsskyldig både jämtemot tredje man och sin huvudman enligt 11 kap. 6 § och 12 kap. 14 § föräldrabalken. Vidare ska den gode man som misskött sitt uppdrag och på grund av det är att anse som olämplig skiljas från uppdraget, ett beslut som fattas av kommunens överförmyndare.

Barnets rätt att komma till tals i LVU-mål

Kategori: Rättsfall, Socialrätt,

barnOm socialnämnden misstänker att det finns en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas – antingen på grund av brister i hemmiljön eller på grund av barnets eget beteenden – kan den ansöka om att barnet ska beredas vård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det är förvaltningsrätten som prövar socialnämndens LVU-ansökan.

Enligt LVU har barnet rätt till ett offentligt biträde (ett juridiskt ombud bekostad av staten) som ska föra barnets talan i förvaltningsrätten. Är barnet under 15 år ska det offentliga biträdet även vara barnets ställföreträdare. Ställföreträdarens uppgift är att tillvarata barnets intresse och framföra de synpunkter och önskemål som barnet har. Barn som är under 15 år har ingen egen talerätt i LVU-mål, istället är det ställföreträdaren som utövar barnets talerätt.

Vad händer då ifall barnet och ställföreträdaren har olika uppfattningar om behovet av vård enligt LVU?
En sådan situation kan leda till ett advokatetiskt dilemma. Det offentliga biträdet ska framföra barnets åsikter och tillvarata hans eller hennes intressen. Samtidigt ska biträdet verka för barnets bästa – detta är inte alltid detsamma som att följa barnets instruktioner. Om det föreligger en intressekonflikt mellan biträdet och barnet ska biträdet i regel frånträda uppdraget. Problemet blir att även nästa biträde kommer ställas inför samma dilemma. Frågan får istället lösas på annat sätt.

I HFD 2014 ref 38 (Mål nr 7854-13) hade en 13-åring omhändertagits av socialnämnden. 13-åringen motsatte sig beslutet medan biträdet godtog nämndens beslut. Trots detta överklagade biträdet förvaltningsrättens beslut att fastställa omhändertagandet. I kammarrätten redovisade han både sin egen och barnets inställning. Kammarrätten avvisade överklagandet då den ansåg att barnet saknade talerätt.
Beslutet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som var av en annan åsikt än kammarrätten. HFD ansåg att om barnet har uppnått en viss mognad och klart gett uttryck för att han eller hon vill att ett avgörande ska överklagas ska ställföreträdaren se till att så sker – även om ställföreträdaren själv anser att beslutet ska bestå. 13-åringen ansågs därför ha rätt att överklaga beslutet genom sin ställföreträdare.
Beslutet byggde på barnets rätt att komma till tals. Sverige har, tillsammans med i princip alla andra länder i världen, skrivit under och förbundit sig att följa FN:s barnkonvention. En viktig princip i konventionen är att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Detta framgår av artikel 12 i barnkonventionen.

Barnkonventionen är inte svensk lag i sig men Sverige har en skyldighet att se till att svensk lag, såsom LVU, följer konventionen. Detta föranledde en ändring av LVU den 1 januari 2013 där barnets rätt att komma till tals förstärktes. HFD:s avgörande var ett förtydligande av denna rätt.
Sammanfattningsvis har barn alltid en rätt att uttrycka sin mening. Denna rätt följer av både internationella mänskliga rättigheter och svensk lag. Som ställföreträdare har ett biträde i uppgift att framföra barnets åsikter. Beroende på barnets ålder och mognad kan detta innebära att biträdet har rätt att överklaga domstolens beslut, trots att denne för egen del har anfört att ett beslut ska bestå.

Ale Westerlund

Familjehemsplacering – vårdnad

Kategori: Familjerätt, Socialrätt,

hus”Förälder kan förlora vårdnaden om sitt barn om barnet bott länge i ett familjehem. Vårdnaden kan då flyttas över till familjehemsföräldrarna. Dessa frågor prövas av allmän domstol.

Lunds tingsrätt prövade ett sådant mål där Eslövs kommun begärt att vårdnad skulle flyttas över till en särskild vårdnadshavare.
Varken tings- eller hovrätt ansåg att vårdnaden om en 14-årig flicka skulle flyttas över till familjehemmet. Flickan, som själv var positiv till att vårdnaden skulle flyttas över, hade bott i familjehemmet sedan hon var två år och det fanns inga planer på att hon skulle bo hos sin biologiska mamma. Det var den biologiska mamman också införstådd med. Domstolarna ansåg dock att risken för att flickan skulle förlora sin kontakt med sin mamma vid en överflyttning som stor. Det hade heller inte inneburit några problem att mamman hade haft del i vårdnaden. Med hänvisning till att flickan tyckte om att träffa sin mamma ansåg hovrätten också att det förhållandet att mamman sagt att hon inte ville träffa flickan om hon blev av med vårdnaden, inte skulle tolkas som om mammans intresse för flickan var lågt.

Vid tingsrätten ansåg en av domarna att det skulle ske en överflytt av vårdnaden. I hovrätten var alla domarna eniga om att det inte skulle ske.”

Tvångsomhändertagande av barn och unga – LVU

Kategori: Socialrätt,

Tvångsomhändertagande av barn och unga - LVU


Den lag som möjliggör för det offentliga att med tvång ingripa till skydd för ett barn eller ungdom finns i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt 1 § 5 st. LVU ska barnets bästa vara avgörande vid beslut enligt lagen. Kortfattat kan beskrivas att det finns tre förutsättningar för att ge vård. För det första ska ett missförhållande föreligga, antingen p.g.a. brister i den unges hemmiljö eller p.g.a. barnets destruktiva beteende. Vidare ska det aktuella förhållandet medföra att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Till sist krävs även att den behövliga vården inte kan ordnas på frivillig väg. Ifråga om samtycke ska den unges vårdnadshavare tillfrågas tills dess att barnet fyllt 15 år då istället barnets inställning ska vara den avgörande.

Enligt 2 § LVU ska vård beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Med hälsa och utveckling avses såväl den psykiska som den fysiska hälsan liksom barnets sociala utveckling. Enligt 3 § LVU ska vård också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Av vikt att poängtera är att beslut enligt LVU inte innebär att den rättsliga vårdnaden överflyttas på det offentliga. Vad som istället sker är att bestämmanderätten över barnets personliga angelägenheter, i den mån det krävs för genomförandet av vården, tillfälligt överflyttas till socialnämnden.

Huvudregeln är att förvaltningsrätten fattar beslut om tvångsvård efter ansökan av socialnämnden. I situationer då förvaltningsrättens beslut inte kan avvaktas kan emellertid socialnämnden besluta om ett omedelbart omhändertagande. Dessa beslut är direkt verkställbara. Om barnets situation föranleder brådskande åtgärder och nämndens beslut inte kan avvaktas kan socialnämndens ordförande eller annan förordnad ledamot ensamt fatta beslutet.

Därutöver finns flera processuella krav i lagstiftningen och i många fall har barnet och föräldrarna rätt till ett offentligt biträde som bekostas till fullo av staten. För mer information är Du välkommen att kontakta oss på Advokatbyrå Lagerlöf så berättar vi gärna mer.

Johan Lindgren