Häktning av EU-medborgare- diskriminering?

Kategori: Brottmål, Rättsfall,

HäktetOm en misstänkt döms för brott och är häktad, kan rätten besluta om att den misstänkte ska kvarstanna i häkte till dess att domen vinner laga kraft (inte kan överklagas längre). Häktning kan ske om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att den misstänkte avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (s.k. flyktfara). Det har varit vanligt förekommande att EU-medborgare, utan hemvist i Sverige, som har dömts till kortare fängelsestraff för exempelvis rattfylleri har kvarhållits i häkte med hänvisning till flyktfara. Motsvarande har som regel inte skett av svenska medborgare/ personer med hemvist i Sverige. Invändningar har gjorts om att häktningen av EU-medborgare skulle strida mot likabehandlingsprincipen inom EU, som i korthet innebär att unionsmedborgare som befinner sig i samma situation ska behandlas lika i rättsligt hänseende, oberoende av nationalitet, om det inte finns något uttryckligt undantag. Högsta domstolen har därför prövat frågan om det med hänsyn till likabehandlingsprincipen fanns hinder mot häktning av en litauisk medborgare som dömts till tre månaders fängelse för narkotikasmuggling (mål nr Ö 5052-16).

 

Högsta domstolen konstaterade att för att indirekt diskriminering på grund av nationalitet ska föreligga förutsätts att lika situationer behandlas olika eller att olika situationer behandlas lika. Syftet med häktning på grund av flyktfara efter att dom har meddelats är främst att för att förhindra att den dömde undanhåller sig straffet. Systemen med europeisk arresteringsorder och erkännande av domar för straffverkställighet kan inte användas för att säkerställa en verkställighet om en frihetsberövande påföljd understigande fyra månader hade dömts ut. Högsta domstolen konstaterade därmed att om den dömde lämnade Sverige skulle verkställighet av fängelsestraffet endast kunna ske om den dömde också frivilligt återvände till Sverige.  Med hänsyn till de skillnader i möjlighet till verkställighet av straffet som därmed fanns mellan den litauiske medborgaren och en person med hemvist i Sverige kunde de enligt Högsta domstolens mening inte anses vara i samma situation. Därmed kunde heller ingen indirekt diskriminering anses föreligga när den litauiske medborgaren förklarades vara fortsatt häktad.